Melissa Horn skriver underbara texter, som tagna från mina tankar. Kanske skulle man se det som en tröst eller en bit på vägen till en ny insikt. En annan människa har kunnat skriva precis det jag själv tänker och känner. Det betyder att andra tänker och känner likadant. Varför är jag så hård? Jag hade en diskussion med en vän inatt om det. Att jag stänger så totalt mot människor som jag blir rädd för eller som jag upplever sviker mig. Eller helt enkelt, att de gör något jag inte gillar och som jag vet och har upplevt kan leda till fruktansvärt jobbiga saker. Istället för att bli ledsen, arg eller besviken för stunden och på den människan, så tar jag åt mig. Djupt. Jag stänger av. Jag stänger in. Det man letar efter det hittar man. Det jag söker finner jag. Precis samma princip gäller allt. Jag, som tror att ingen kan älska mig, att alla är svin och idioter, jag ser bara sådant som bekräftar det. På det viset är jag fullt medveten om att jag binder ris för egen rygg. Jag vet verkligen det. Men i det där ögonblicket när det sker. När jag blir rädd eller ser något som får mina varningsklockor att ringa så tar det mindre än en milliesekund innan murar och pansar är uppe och återigen känner jag hur livsglädjen i mina ögon ersätts av sorg, själslig trötthet och en känsla av att vara så otroligt gammal. Jag ser igenom ditt spel. Jag är inte imonerad. Jag vill ha äkthet. Jag vill möta DIG inte den fasad du ställer upp. Jag vill se att det går att lita på dig. Jag vet att jag inte borde vara så snabb med att sluta murarna kring mig men som sagt, i ögonblicket då det sker, då muren redan är redo, så är det nästan omöjligt att hindra den. Det sker innan jag hunnit blinka. Jag blir kall, cynisk, hård och kanske till och med elak om du säger något som provocerar mig. Jag kommer förmodligen att häckla dig. Förminska dig till ett ingenting och idiotförklara dig utan att du kanske ens förstår att det är vad jag gör, eftersom jag är skicklig på det. Du kanske förstår det efter en stund. När jag har gått.Jag försöker att arbeta på det. Jag vill inte att andra ska få lov att rucka min världsbild och mitt inre, det som är jag, min essens när de bekräftar det jag från början misstänkt, att du är en idiot, att du är opålitlig, att allt du är duktig på är att bryta löften. Jag vill kunna hitta balansen i detta som gör det möjligt för mig att sätta stopp, ruska på mig och sedan gå vidare. Jag vill få lov att känna mig sårad, irriterad eller arg utan att göra det till en del av mig, så som jag gör nu. Det är tungt att bära. Jag bryter inte ihop. Jag biter ihop. Införlivar känslan i min själ och sluter mig hårdare.

Melissa Horn skriver även om detta. Hon är fantastisk.

Det är verkligen så. Jag vill älska, jag bär så otroligt mycket inom mig som jag inte vågar dela med mig av. Men jag behöver tid. Jag behöver så mycket tid och tålamod. Jag behöver tid att älska fritt, tid att falla fritt. För om jag bara vågade, så vet jag att jag kan.

Nyfiken och törstig på livet men trött på människor. Jag är ung. Jag har ändå fått mina orsaker att vara trött på människor, slag efter slag efter slag från olika människor jag vågat släppa in i mitt liv efter att det gått en tid och jag trott att det var bra människor. Av dem blir jag sårad, på mig blir jag arg. Hur kunde jag tro dem? Hur naiv får man bli? Jag låter bitter, kanske är jag det men mest är jag trött. Själen känns gammal även om kroppen inte är det. Jag är fortfarande naiv kan jag tro. Misstro och analys. Minsta sak kan få mig att sluta mig. det har varit för mycket. Människor som lyckats krypa inanför skinnet på mig, in i mitt hjärta som var stängt bara för att slita det ur bröstet på mig. Satte sista stygnet och spiken i mitt pansar. Jag tror dig inte. Jag lyssnar inte på vad du säger och tror inte på vad du lovar. Lova hellre inget, säg inget, då finns det inget.

Jag älskar ändå livet. Paradoxalt. Jag älskar mitt liv. Jag är nyfiken på omvärlden. Jag kan färdas med buss utan att det stör mig att jag glömde något att läsa. Jag betraktar naturen och känner mig totalt hänförd. Musiken stänger ute ljudet från människor. Dessa varelser som kan te sig så spännande och intressanta men som kan göra mig obeghaglig till mods. Bland dem florerar lögner och missunsamhet. Naturen är våldsam, givmild och ärlig. Hon är bister, hon är stolt, hon är tålmodig men vredgas när gränsen är passerad. Hon är vacker och jag älskar henne.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag litar inte på mig själv. Jag kan dupera andra men bäst är jag på att dupera mig själv. Jag vill men jag är rädd, jag vågar men är feg. Jag vill våga, jag vill inte vara rädd. Det smärtar. Jag har gått på så många minor. Jag har sprängt dem allihop. Vägen framför mig borde vara ren. Allt jag ser är fler. När ska det ta slut? Ska det förtsätta i all evighet? När kan jag få känna förtröstan? Var finns trygghet? Allt jag ser är fällor och hål. Alla vill något men alla vill inget. Vad vill jag? Var är lugn? Var är harmoni? Flickan kör ensam bilen med tårarna stillade. De har tagit slut. Den mötande bilens strålkastare är så starka. Ska jag släcka dem? Låta dem möta mina? Men jag vill inte släcka någon annans ljus. Jag råder bara över mitt eget. Feg. Rädd. Nyfiken. Fylld av liv. Bottenlöst ensam. Mörkret suger. Det drar. Jag är en del av det. Det finns inom mig. Djupare än var skogstjärn. Lika outgrundlig och svårfångad. Tycks bära på svar men bringar endast nya frågor. Vad nu? Avskildheten är trygg. Den är tung men den sårar inte. Det smeker min kind och öppnar djupet, drar mig med...men den sårar inte. Den sviker inte. Jag kan lita på den. Mörkret är min vän. Mörkret omfamnar mig. Tystnaden är som balsam för själen, likt solens strålar på stängda ögonlock. Om bara solen ville värma mina ögonlock.