Orden flyter i mitt inre utan sammanhang. Det är som en historia, en berättelse som vill bli berättad men ännu inte har hittat sin början, sin ordning, sin handling och där slutet ligger dolt i framtidens dunkel. Jag strävar efter att sätta samman meningar. Allt jag finner är istället förströdda ord. En bild innanför min näthinna, omöjlig att omsätta i ord. Jag vill bryta upp den kokong min bröstkorg har blivit och släppa ut fjärilen jag hoppas skapats där, fylld av frihetslängtan. Fylld av budskap om förändring. Jag har stagnerat samtidigt som jag utvecklas. Jag utvecklas samtidigt som jag har stagnerat. Jag drunknar men simmar ändå. Jag strävar mot ytan där lyckan och kärleken finns. Där framtiden finns. Jag vill berätta en historia. Jag vill dela min berättelse. Jag är ung i år men gammal till själen, åtminstone är det känslan jag har. Jag vet inte vart jag ska vända mig trots att jag vet vad jag vill. Eller vet jag det? Nej, inte mer än att jag vill känna lyckan. Känna tryggheten. Känna rättvisan. Känna egenvärdet. Jag vill försöka tro att jag kanske, kanske, kanske trots allt är värd något trots allt. Energin står stilla inom mig. Jag vågar inte och kan heller inte släppa ut den. Jag är trött. Allt är uppdämt inom mig, vågorna slår som bränningar mot klippor. Den vill ut. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vill gömma mig, rymma från alltihop och glömmas av världen. Samtidigt vill jag våga träda fram. Våga ta lite mer plats, våga vara mig själv. Jag vill inte bli dömd. Jag vill inte vara dömd till att inte få lov att förändras. Det känns som att människor runt mig står stilla och eftersom de själva står stilla kräver de även av mig att jag ska stå stilla. Annars känner de sig förbigångna, svikna, borttappade. Men jag kan inte stå stilla. Jag är inte skapad till att stå stilla. Jag förändras ständigt. Hur kan du kräva att allt står stilla när inte ens trädet du passerar på samma plats varje morgon på väg ut i din vardag egentligen är exakt detsamma. Trädet växer, det förändras. Ett blad dör, ett nytt tillkommer. När vintern kommer dör alla bladen, trädet samlar sig, utvecklas, kontemplerar över årets visdom. Förhoppningsvis lär det sig något och nästa år kommer bladen vara fler och vackrare. Livet går upp och ner och jag kan aldrig vara helt exakt densamma. Varje ögonblick som passerar gör mig annorlunda från ögonblicket innan. Minsta atom rör sig ständigt. Allting är alltid på väg någonstans. Alla människor borde vara på väg någonstans. Då menar jag inte bara att de ska stressa och skynda sig att förflytta sig från en plats till en annan, utan själsligt, mentalt, intellektuellt. Man får aldrig tappa bort nyfikenheten. Du ska inte döma andra människor så hårt. Det du gör då är inte bara att skada dem, utan du skadar dig själv genom att förstärka ditt invanda tankesätt, du gör dig själv rigid i anden, i empatin, i sinnet och i själen. Du stagnerar, du stannar, allt blir slentrian och du tappar livsgnistan och förmågan att utvecklas och lära dig något nytt. Du slutar att återupptäcka världen. Världen förtjänar att upptäckas, om och om igen. Sluta aldrig att utmana dig själv.