I little bit of me dies everytime. I just can't seem to be able stop myself from taking things like this so incredibly hard, personal and deep. I loose myself, I loose all that's around me, inspite of the the fact that I know that the world will, as it has hitherto, keep on moving. It's not all about me. I know that. Guess there's two kind of people...at the very least, the ones who does'nt blame themselves, who gets sad, talk about it and then are done with and moves on. The other kind blames themselves, direct the sadness, the anger, the guilt..everything inwards, against themselves, they are there own worst enemy. We are the kind of people who gets depressed. We are the ones always trying to be there for the ones we love and we love them against better knowledge because we can't help ourselves. The love we carry is great, just as great as our sadness. Mybe that is what's necessary to be able to love? To really love? That you have both sides? My feelings are intense, severe, deep, mindblowing and breathtaking. I can cry from happiness and from grief. Mybe what I am describing is just what everyone else feels too.

Vad gör man när man inser att mammas gata inte var så trygg? Allting var inte enklare då och vill jag verkligen ha det som det en gång var? Såren är inte öppna längre, inte helt...men fullt läkta kommer de kanske aldrig bli. Blåögd och naiv var det längesedan jag var. Ibland känns ensamheten överväldigande, ibland känns den som en välsignelse. Sometimes I think I know the truth about life, She's a bitch and then you die. Love someone and they will still turn on you without warning, they will stab you in the back, they will kill the last trace of humanity that you might still have intact, the last will to live, the gift it is to be able to trust anyone. Alone - lonley, one of them is by choise, the other is not.

Det är verkligen en skitdag idag. Jag är trött, långsam och jag känner mig så ensam. Ensam inombords. Jag vill bara gråta idag. Jag vill bara vara ifred. Jag vill gråta i någons knä. Känna varma, trygga armar omsluta mig, pappa. Min fobi för att vara beroende gör mig dock avig, det gör mig sluten och hård, jag vet det men jag är ju rädd samtidigt. Stolthet, envishet....inte alltid dygder.

Är alla saker jag har svårt för. I längden i alla fall. Om något går långsamt undrar jag varför, vad är fel? Varför går det långsamt? Finns det tvivel? Viken typ av tvivel? Kring vad? Varför? Går det för fort blir jag rädd. Mitt tålamod tryter och den tillförsikt som fanns sinar...tilltron försvagas. Uppgivenheten breder ut sig, rädslan, oron, tröttheten, svagheten gör mig hård. Igen. "Stopp, här får ingen passera" Regnet faller otröstligt. Det är kallt. Solen låter mig inte värmas av dess strålar -regnet och mörkret griper efter mig så som det gör.

Jag tänker på vilken typ av texter jag ibland kan producera, hur mina tankar är svindlade och vindlande, jag läser dem och kan inte förtså att det kommer från mig. Det låter som en människa som inte kan se något positivt eller ljust alls i sin vardag. Det är inte riktigt så. Det är långt ifrån fallet måste jag säga. Jag älskar i mångt och mycket mitt liv. Jag trivs med den jag är. Det kanske är så att har man en gång sett mörkare sidor av människor och av sig själv så är det svårt att helt lägga bort det. Det är lika mycket en del av mig som min sprudlande glädje och den djupa tillfredställelse och fröjd mitt hjärta sjunger av när jag betraktar naturen, när jag sitter i tystanden och bara tar in min omgivning, smälter samman med den, blir en del av allt, känner hur liten jag är, hur små mina bekymmer är, hur ovidkommande de är och hur otroligt vacker vår planet är. Jag tänker på hur liten yta av den min kropp upptar. Jag kan mitt i skönheten få ångest över att jag en dag skall dö. Att jag inte alltid kommer att få finnas här i detta vackra och beundra det, jag är girig, jag vill ha mer, se mer, finnas mer, älska mer, ge mer. Jag är nyfiken på dagen då jag dör. Kommer jag att vara gammal? Vad kommer jag att ha upplevt? Vad kommer jag ha gjort? Kommer jag att ha barn? Någon att älska och som älskat mig? Livet är i sanning ett äventyr fyllt med mer än man någonsin kan föreställa sig, mer än du någonsin kan tro.

Jag försöker lägga det mörka bakom mig, begrava det inom mig. Inte låta det slippa fram, try to let the "Beast sleep oh so peacefully". Hur kan man lägga något bakom sig när det är en del av dig? Det tittar fram i dagar, i perioder. Gör mig trött, gör mig lättsårad och hård, desillusionerad - jag ser bara falskheten människor visar, jag tappar tron på kärlek, på värme, på förståelse. Jag tror inte på vad människor lovar, jag lyssnar noga på vad de säger och lägger det på minnet samtidigt som jag analyserar det. Nogsamt. En skada även det antar jag efter allt för många lögner. Jag minns precis vad du säger, det måste jag minnas - jag måste minnas, hur ska jag annars komma på dig när du ljuger? Ljuger gör du, det gör alla. "Everyone Lies".

Och så gick ännu en kämpe ur tiden och gav upp andan och himlen fick ännu en. Du har varit sjuk länge. Du slipper det nu. Jag kände dig inte så väl som jag kanske velat men det smärtar mig å mina närmstas vägnar som kommer sakna dig mycket.

Och alla känslor slog och sprängde hela vardagen full med hål...Jag kastar stenar i
mitt glashus, jag kastar pil i min kuvös och så odlar jag min rädsla, ja, jag sår ständigt nya
frön. Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö.

Du kommer aldrig mer bli dig själv.

Jag tror minsann min själ dör av svält.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är



Jag tror nog ändock på en ständig utveckling, en ständigt pågående process, en liten bit i taget. Jag kan aldrig lära mig fullt ut vem jag är eftersom jag är dynamisk och föränderlig, precis som alla andra. Det gäller kanske bara att vara lyhörd det det som sker och lyhörd på sig själv. Att inte glömma bort sig själv och springa därifrån.