Eller vad är det som driver människor till att göra varandra så fruktansvärt illa? Helgen har varit omtumlande. Jag har bevittnat något som jag aldrig sett maken till. Det var så grymt. Det var så elakt, det var så...fullt av fördomar och okunskap. Så fullt av...svartsjuka? Av missunnsamhet? Jag vet inte. Jag var bara indirekt inblandad. Jag var vittne till denna konversation vars like jag aldrig hört. Jag tror inte det i alla fall. Mycket har jag sett, mycket har jag hört men det här har jag verkligen svårt att inse att det ens är sant. Hur kan man göra varandra så illa? Det gör mig så ledsen, så..jävla ledsen. Är det inte meningen att vi ska ta hand om varandra? Jag har fortfarande svårt att egentligen se hela vidden av det som yttrades, jag har svårt att förstå hur grymt det egentligen var. Jag har svårt att förstå sådan grymhet, svårt att förstå att någon kan vara kapabel till det. Jag förstår inte hur man ens...alltså, jag kan inte förstå att sådan grymhet ens existerar i bemärkelsen att jag inte kan förstå hur en människa kan vara funtad på ett vis som tillåter hennes hjärna, hjärta och tunga att ens forma det. Förstår du vad jag menar? Hur kan det ens ta form? Hur naiv är jag egentligen? Varför gör man varandra så illa? Jag förstår inte. det sliter illa i mig. Människans grymhet. Den är visst det enda som är oändligt. Hennes grymhet, hennes dumhet och universum är oändligt....som Einstein sa..." ...och vad gäller universum är jag inte säker" Men att människans dumhet och grymhet är det, det står bortom tvivel.

Är jag en sådan som ingen jävel vill se? En sådan som bara Gud orkar med? Vad fan ska jag ta mig till när jag inte tror på Gud då? Vad fan ska jag ta mig till? Vad ska jag göra när de flesta av er bor långt bort? Vad ska jag ta mig till när jag blir sittandes hemma, kväll efter kväll efter kväll? Fan också. Fuck all of you. Fuck me. Vad tusan ska det vara bra för?? Att bo så långt bort? Det finns människor som ingen jävel vill se. Jag är en sådan.

När jag inte har annat eller andra som ockuperar mina tankar så faller jag tillbaka. Varför är det så? Är jag verkligen så olycklig? Är jag olycklig för att jag ÄR olycklig....eller är jag olycklig för att jag är ensam? Det blir alltid bättre när jag har sällskap jag tycker om och trivs med. Det blir till och med bättre när jag omges av människor jag inte ens känner men som jag ska interagera med ändå. Jag fick en energikick i ett par dagar efter lite olika beslut rörande min vardag. Jag kände mig glad och lycklig och trodde att ångesten jag haft nu hade släppt och att orsaken till den var åtgärdad. Det blev ju värre igen när alla "måsten" tornade upp sig men....jag avstyrde ju det. Jag var full av energi, livslust och framtidstro. Tills idag. Jag vet inte varför. Kanske för att jag sovit för lite. Kan bli så då. Det hela förstärks när jag inte har energin till att hålla det stånget. Jag blir trött, vill inte ha sällskap samtidigt som det är just sällskap jag mest av allt vill ha. Jag vill ut samtidigt som jag inte kan förmå mig till att kliva genom dörren.

Människan är väl ett flockdjur? Samtidigt som alla i den "moderna västvärlden" säger att du ska finna lyckan i dig själv, att ensam är stark, att du inte får behöva någon annan. Att vi ska vara starka, självgående....självuppfyllande...Det är skamligt att behöva någon. Det är skamligt att påstå att man behöver sällskap för att känna sig lugn och lycklig. Det är pinsamt, barnsligt och skamligt. Vi ska ju vara starka individer.

Det finns andra ideér om sådant här i andra delar av världen. Andra uppfattningar om hur man tar hand om varandra och vad som gör människor lyckliga. Tankar som totalt går emot det västvärlden med sin individualism propagerar för. Var lider människor av flest depressioner? Var tar människor livet av sig? Var isolerar sig människor? Var har de slutat se varandra? Var har de slutat hjälpa varandra? Var utsätter vi oss för självsvält, eller frosseri, allt för att döva känslor, allt för att fylla tomhet, allt för att gröpa ur det som är fel. Här. Här gör vi så. Här sätter vi en ära i att klara oss själva och aldrig behöva någon. Här. Här är vi olyckliga och isolerade från varandra. Här får vi inte behöva någon annan. Vad ska vi ta oss till när samhällets norm talar mot vår natur? Hur ska vi kunna förändra normen? För det är väl ändå den vi måste förändra? För hur skulle vi kunna förändra vår natur i den takt som i så fall behövs för att vi ska sluta behöva varandra när människan varit konstruerad på samma sätt i så lång tid. Vi kommer inte att klara det. Det är lättare att försöka lägga känslan av skam inför att behöva någon åt sidan. Det är lättare att försäka lägga känslan av misslyckande inför att behöva någon åt sidan. Hur kan det vara ett misslyckande så länge vi inte glömmer bort att vi inte ska utplåna oss själva i önskan att behaga andra? Men visst behöver vi andra människor. Eller?

Det snurrar mycket i mitt huvud nu. Ska börja studera igen den här terminen. Jag är nervös. De dåliga dagarna, de dåliga perioderna är fortfarande så allt för många, långa och djupa för att jag känna mig helt säker. Jag ser visserligen fram mot det, det gör jag. Jag tycker ju att det är roligt och jag har saknat det. Jag hade funderingar på att göra fältstudier också i ett land jag nyss besökte. Jag vill verkligen samtidigt som jag nog faktiskt inte vill det. Det vore roligt och intressant, icke tu tal om det. Det vore dessutom förmodligen högst genomförbart. Men jag vet inte...tänk om jag inte räcker till? Tänk om jag bryter ihop? Är det verkligen min plats? Jag kan åka dit ändå. Det kommer jag förmodligen att göra. Men är det inte hennes plats och inte min? På många sätt så känns det som om nästan vad och var som helst kan vara min plats. Det spelar inte så stor roll, jag tycker att det mesta är lika spännande och roligt. Jag vet inte. Samtidigt som jag vill ut och iväg, skriva intressanta essäer och uppsatser så kan jag ju inte ens förmå mig till att göra något skol-relaterat på datorn. Jag har inte öppnat en bok för att börja konstruera och hitta teorier att arbeta utifrån. Jag har försökt. Många gånger. Men det slutar bara med att jag sitter och stirrar på datorn. Plötsligt upptäcker jag att hela dagen har gått. Det är mörkt ute. Spotify spelar musik. Jag ligger ned i soffan och är så djupt borta i mig själv och min ångest. Jag ligger och stirrar på min lilla julstad med optiska små ljusslingor som skiftar i massa olika vackra färger. Jag försvinner in i mörkret, i färgskiftningarna och musiken. In i ångesten. Jag längtar efter att bara lägga mig ute i snön. Ute i kylan och låta snöns tysta mjukhet omlsuta mig. Kylan bedövar mig. Jag vill ligga där och på dagen betrakta molnens formationer när de passerar och stjärnornas stumma tröst om natten. Tystnaden.

Du, som vet att jag skriver dessa mina ord här, min bästa vän i hela världen, var inte orolig. Jag är seg och kommer inte att ge upp. Jag är verkligen glad, lycklig och tacksam över att du finns. Utan dig vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Du är som min ryggrad, du är vad som håller mig upprätt. Du finns alltid där. Jag är så oerhört tacksam över det. Jag hoppas att du vet det. Jag älskar dig. Massor. Jag önskar att jag kunde ta din smärta och göra dig frisk och stark så som du borde vara.

Den där pojken kom ju igår också...och bara..höll mig sällskap. Han bara kramade mig, satte på en film och placerade mig i sitt knä och höll om mig. Det är något märkligt med honom, jag har sagt det förut till dig. Han gör mig så lugn. I morse kom han tillbaka och kröp ned hos mig i sängen. I sömnen höll han om mig...jag skulle nästan vilja säga kärleksfullt och smög in handen i mitt hår och drog mig intill sig....så tröstande.

När är det okej att erkänna att man behöver någon? När vet man att det är en viss person man behöver? Vet man någonsin det egentligen? Eller är det så att man får passa på att ta eller ta emot det där det finns eller finns möjlighet? Är alla lika möjliga eller omöjliga? Finns det ingen "The One"? utan "Thee Several"?

När vågar jag säga att jag behöver någon? Ger jag någon makt över mig då?

Tänk om det inte är besvarat? Att ingen behöver mig . Att jag är överflödig. Att jag är lätt att ersätta. Det är väl så...vi vill alla tro att vi är unika. Att vi skulle bli saknade om vi försvann, att vi gör skillnad. Men om jag skulle försvinna så skulle  någon annan ta min plats. Vi är så många, hur kan vi vara helt unika? Om jag försvann så skulle världen fortsätta existera utan att ens stanna upp för ett ögonblick. Livet skulle fortsätta sin gilla gång. Människor skulle fortsätta så som de gjort innan.

Omvänt...hur kan jag veta att det är just den här personen som jag behöver till det ena eller andra om vi alla är lika? Nej...jag vill nog tro att vi är unika allihop. Hur skulle jag annars kunna förklara att jag saknar en person för vissa orsaker, att jag saknar andra människor för ännu andra orsaker. Men när vågar man säga att man behöver dem? Att jag behöver dem allihop. Att jag tycker om dem och älskar dem på olika sätt, att alla behövs för att skapa en helhet. Familj, vänner. Vänner, familj. Hur kan man säga till någon att man behöver dem och få dem att förstå det på rätt sätt då? Mänskliga relationer....så svåra. Ibland så obegripliga.

Vågar man erkänna? Vågar jag säga att "jag behöver ditt sällskap ikväll, jag känner mig så ensam och ledsen, jag vet inte varför, jag är nog bara trött men jag behöver det ändå. Jag behöver en kram och dina fingrar genom mitt hår. Jag behöver din humor, ditt skratt och dina vilda berättelser. Jag behöver dina diskussioner, din envishet och dina sjuka skämt. Jag behöver din förmåga att vara tyst. Jag behöver din förmåga att göra mig lugn. Jag behöver din märkliga blandning av krav och kravlöshet. "

Ger jag någon makt över mig då eller...tar jag ett steg vidare till förtroende? Vill jag det? Jag är så skräckslagen för att känna mig instängd. Jag är rädd för att bli utnyttjad, trampad på. Sårad och bortkastad. Eller är jag bara envist nyfiken därför att jag fortfarande inte listat ut hur han fungerar? Därför att han är lika tyst som jag? Är han bara nyfiken därför att jag inte är lätt att tas med? Är han bara nyfiken för att han inte har listat ut hur jag fungerar än? Om jag släppte in honom...skulle han släppa in mig då eller skulle han inte tycka det var roligt längre? Ärligt talat så är det han som tagit de första stegen, varje gång det tagits något steg alls. Som att överhuvudtaget erkänna att vi ens tycker om varandra. Gör han det, därför att han verkligen tycker om mig eller för att...ja..jag vet inte...få makt? Överanalyserar jag? 

"Du tycker ju om honom, det gör du ju faktiskt, kan du inte bara...göra det och tycka att det är trevligt?"

Jag försöker. Jag försöker att inte analysera samtidigt som jag behöver analysera men kanske utan att kategorisera utan mer för att förstå...var man nu ska dra en sådan gräns någonstans...Vad händer om jag säger att jag behöver honom?