Jag har så mycket att säga, jag har så mycket att fråga. Jag tror att jag spricker snart om jag inte får det sagt. Modet verkar ha infunnit sig, nu är det bara tillfället som fattas. Jag vill be dig lita på mig, jag vill be dig prata med mig. Jag vill berätta hur mycket jag har lärt mig, om mig själv, av dig. Jag sitter och läser böcker och skriver texter samtidigt som jag skriver "tal" till dig, eller rättare...jag tänker på vad det är jag vill ha sagt, vad det är jag vill förklara, få dig att förstå och få mig själv att säga. Du sa till mig "jag litar på dig men jag vet inte hur du skulle reagera om jag berättade allt". Testa mig! Hur ska du någonsin få veta och hur ska jag någonsin få en chans att reagera om du inget säger? Du gör det på andra sätt. Du säger inget eller väldigt lite men försätter mig i situationer som kan kräva förkunskap. Där står jag och känner mig som en oinsatt idiot som hamnat i något som var mycket större än vad jag kunnat ana. Varför gör du så? För att du tror att jag är tillräckligt smart att själv räkna ut vad som hänt, så att du slipper att berätta det själv eftersom du tycker att det är jobbigt att få orden över läpparna? Du litar ju uppenbarligen nog på mig för att ta med mig och till och med räkna med mig, mitt stöd och min hjälp i situationer. Prata med mig! Du kommer för att få tröst men säger inte varför. Tror du inte att jag klarar det? Jag är både strakare och svagare än vad jag kan verka. För människor som står mig nära, för människor jag tycker om, håller kär eller älskar, för vänner och familj kan jag orka nästan vad som helst. Jag har en styrka som är i stort sett outtömlig om det är vad som krävs. Jag överger dig aldrig, jag lämnar dig aldrig när du behöver mig. Jag gör vad som krävs för att hjälpa dem som står mig nära eller älskar. Jag är däremot väldigt svag när jag själv blir utsatt för saker. Jag blir lätt sårad, jag blir lätt ledsen och liten. Men för dig, för dig orkar jag allt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Orden flyter i mitt inre utan sammanhang. Det är som en historia, en berättelse som vill bli berättad men ännu inte har hittat sin början, sin ordning, sin handling och där slutet ligger dolt i framtidens dunkel. Jag strävar efter att sätta samman me...

Jag vill be alla dra åt helvete. Jag vill be alla dra ÅT HELVETE! JAg vill ha min livslust åter. Jag avskyr att se mig i spegeln och bara se HENNE. Bara se den där kvinnan. Kvinnan jag alltid fått höra att jag är så lik, att jag ser ut precis som hon...

Det var ett tag sedan jag skrev och i mitt fall är det oftast en bra sak. Då har det förmodligen hänt mer än den vanliga skiten som jag kunnat hantera. Eller så har det hänt mycket och jag vill inte prata om det. Just nu kanske både och. En del saker...

Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende.   Min hjärna vägrar sluta bråka med mig. Min hjärna vägrar låta mig vila. Min hjärna vägrar...

Jag har funderat vidare. Jag behöver inte mina studier som tillflykt längre. Jag blir idiot av att bara jobba, jag blir idiot av att bara plugga. Jag tyckte att det var skönt, de första veckorna, med att börja skolan igen. Men nu...? Nej. Jag tycker ...