Jag vill bara sova i ditt hjärta nu. Jag kan vara mer än nog för mig, hur mycket plats får jag ta?

Jag kan inte sluta tänka på honom. Han var en av de finaste människor jag någonsin träffat. Han var och hans familj är det. Så öppna och varma, så välkomnande, så mjuka och varsamma, så fulla av kärlek och omtanke. Kärleken de hyste för varandra var uppenbar, den kunde ingen som sett dem prata om varandra eller se på varandra ha missat. Jag tänker ofta på honom och orättvisan i att en så underbar människa inte finns längre. Jag tänker på vilken sanslös förlust det är för världen och vilken oförståeligt stort och enormt sår det skapat hos hans familj. Alla han träffade påverkade han, utan sin egen vetskap, till att försöka bli bättre människor. Till att försöka följa sina drömmar, till att lyssna till sin inre röst och ta tillvara på den.

Jag hamnade i en teologisk diskussion igår, om tro på Jesus Kristus och på Bibeln. Jag är inte okunnig på området men jag är inte troende. Jag önskar att jag kunde tro, jag tycker att det verkar så skönt att kunna det. Det finns ganska mycket andlighet i mig men just konceptet med en "paketlösning" har jag väldigt svårt att ta till mig.

Mannen jag skrev om blev allvarligt sjuk och när han tillslut avled så  sa någon

"han har det bra nu, han är hos Gud, Gud vill ha de bästa hos sig". Detta sagt av en person som inte ens är troende. Det provocerar mig något oerhört på så många plan. För det första; du tror inte ens på Gud, hur kan du med att uttrycka dig så till mig om Gud när du vet att inte heller jag gör det. Du vet dessutom att jag vet, att du inte tror. Hyckleri. Vad är det i så fall för en Gud du uttrycker tro till? En gammaltestamentlig avundsjuk och hård Gud som inte är aktuell längre på samma vis i och med att NT kom där Jesus bringade kärlek, förlåtelse och försoning till människorna. Det innebär att ditt uttalande inte bara är hyckel utan okunnigt, det retar mig illa eftersom inte heller du egentligen är okunnig på området. Det du nog egentligen vill åstadkomma är dramatik. Det är din grej.

Den diskussion jag hamnade i igår handlade om att tro och om texter. Personen ifråga menade sig ha de äldsta texterna och den enda sanna tron. Alla andra texter var lögn och all annan tro var fel. Detta gör mig också oerhört provocerad. Det var inte meningen att bli så upprörd men det blev jag. Jag var inte ute efter att säga att hans tro var fel men jag tycker någonstans att man inte kan gå på som en ångvält och stirra sig blind på sin egen sanning när det så uppenbart finns så många.

Att säga att Bibeln är sann, att texten i den är äkta medan Koranen är falsk gör mig ärligt talat skitförbannad. Jag kunde inte annat än att fråga "Vilken Bibel"? Det finns mängder av olika Biblar, det finns många olika översättningar, det finns olika grundtexter osv osv.... Han svarade "den grekiska" första texten är det jag menar och den har jag hemma, den har jag läst". Men alltså...jag försökte förklara för honom, för att få honom att förstå orimligheten in att säga att Bibeln är sann och Koranen falsk.

Jag kände mig dum efteråt och arg och lite uppgiven. Dels så kändes det som att jag trots allt försökt ta ifrån honom hans tro, det var inte det jag var ute efter, genom att försöka förklara för honom att forskare fortfarande strävar och letar och undersöker gamla texter och att man inte kan säga att man har originalen, om han hade det så vore det hans skyldighet att ge dem vidare till nämnda forskare.

Jag var arg därför att jag blir så provocerad av att människor resonerar som så att de har och äger den enda sanningen och inte är ens är villiga att lyssna på vad andra människor har att säga om det. Kristendomen är absolut en av världens största religioner men det är inte den enda. De som brukar räknas som de fem stora världsreligionerna inrymmer ju mänga människor men långt ifrån alla och det säger dessutom ingenting om alla olika inriktningar inom varje religion som kan skilja sig så mycket åt att det enda man delar är tron på Jesus eller Mohammad och ändå....så räknar sig allihop som kristna eller muslimer trots att en kristen ibland kan ha mer gemensamt trosmässigt med en muslim än med en annan kristen.

Uppgiven för att jag inte att  kan förstå varför man inte tar till sig och ser sådana här saker. Inte undra på att människor är rädda för varandra när man inte är villig att ens försöka  förstå varandra. Å andra sidan kanske det kan sägas om mig också, jag håller stenhårt på att man ska försöka förstå varandra medan jag själv har svårt att förstå och acceptera att man inte vill det. Jag är kanske lika småsint och trångsynt som de människor jag kritiserar?

"De stora frågorna är särskilt vackra, kanske för att de är eviga" som min saknade vän sa.

Jag vet inte hur jag ska förklara utan att det ska låta...som falsk ödmjukhet eller förnekande eller..ja..jag vet inte...men jag har oerhört svårt att tro det när någon säger att personen ifråga saknar mig. Det kanske bottnar i dåligt självfötroende, det är väl kanske det mest troliga. Jag har verkligen svårt för att tro på det, jag har svårt att föreställa mig det. Jag kan inte begripa varför de skulle sakna MIG av alla människor? Det finns så många roliga och underbara människor här i världen så...varför i hela friden sakna mig?? Jag är inte ute efter att få förklarat för mig vad det i så fall är som gör att jag är saknad, jag är inte ute efter en egoboost. Det är bara ett mysterium för mig helt enkelt. Jag kan inte begripa det. Jag tycker det är märkligt, jag förstår inte vad jag skulle vara att sakna.

Sakna andra människor, det gör jag ibland, en del ofta men...motsatsen? Att någon skulle sakna mig?? Den tanken finner jag nästan skrattretande. Det låter som ett skämt.

Att känna smärtan riva genom själen är något jag inte önskar min värsta fiende. Att kväva smärtan, att riva ut hjärtat - det är ganska lätt gjort. Konsekvensen är att man placerar alla känslor långt, långt djupt inom sig och man vägrar hantera dem, vägrar erkänna dem. Man blir verkligen kall. Och cynisk. Och hjärtlös. Man känner inget djupare för någon. Man ser bara falskhet hos människor. Man ser bara ytan....och man föraktar den.

Det här tillståndet är svårare att ta sig ur än om man från början hade försökt att handskas med hjärtesorgen.

Din cynism och människoförakt läggs ovanpå och man analyserar allt och alla. Till detta kommer så övertygelsen att det inte finns en enda människa i världen som vill dig något gott, det finns ingen du någonsin kan älska eller som kan älska dig eftersom det enda du ser är människors falskhet. Man blir deprimerad. På riktigt deprimerad. Även när man kanske har lyckats ta sig förbi de värsta delarna av det tillståndet så kommer mörkret som en gång brett ut sig under dina fötter och i djupet av din själ alltid att finnas kvar där. Mer eller mindre stort. Du kommer aldrig att kunna glömma det. Det kommer alltid att vara en del av dig.

Man lyssnar inte på vad folk säger och man tror inte på vad de lovar.

Vem stannar hos mig? Ingen.

Åter igen. Människor anförtror sig åt mig. De känner att de kan prata med mig. Jag vet inte varför. Det känns som att de ser mig som någon som finns där, som de kan prata med, de verkar tycka att jag är klok, att jag kan lyssna. Men när det är gjort.....då går de vidare. Då är jag inte intressant längre. Jag vet inte vad det beror på. Folk vill prata med mig men ingen vill ha mig.

Jag vet inte om jag vill ha mig själv.