Faktiskt ett citat från Håkan Hellströms "River en vacker dröm"   - "Om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag älska dig".

Jag vet inte vad det är jag vill ha ur mig idag. Jag känner att jag behöver skriva men jag vet inte vad jag ska skriva om. ska jag än en gång berätta hur trött jag är på omvärlden? Ska jag försöka precisera hur jag menar? Ska jag berätta att det är svårt att andas? Ska jag berätta att det är så mycket jag vill göra men så lite jag orkar? Att jag känner mig som en svikare? Som en fucking jävla känslomässig retard som inget klarar? Ska jag berätta om att jag misstänker att en del av orsaken till att jag inte låter mig förföras av människor är för att jag inte orkar med nya djupare relationer? Att jag hittar fel och brister som gör det legitimt för mig att avsluta eller sätta stopp på händelseutvecklingen? Eller varför inte helt enkelt göra det så enkelt som att personen ifråga bor lååångt borta. Då kan det inte gå fort, eller så går det inte alls. Ska jag berätta att jag umgåtts med en man som har varit otroligt vilsam att umgås med? Det enda han "krävt" av mig är mitt sällskap i promenader och filmtittande. Vi har pratat om allt och inget alls, stundtals har det varit helt tyst. Lättsamt, vilsamt. Framförallt vilsamt. Sällskap, inte ensam men ändå tystnad och vila. Skönt.

Jag gillar att träffa nya människor. Att analysera dem. Kanske kastar jag dem efetråt. Det är lätt med nya bekantskaper. Det kräver inget själsligt djup eller engagemang. Kanske därför jag tycker att det är så underbart?

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Tog kontakt med en kurator. Inte vet jag om det kommer att hjälpa men ja...jag är trött på att ständigt behöva kämpa med detta. Det finns ingen runt mig som jag känner att jag kan öppna mig för och som skulle orka med det. Känns olustigt och konstigt men kanske värt ett försök? Jag har ju klarat mig hittills. Men hur länge är det egentligen? Hela mitt liv....men det blev värre för 6-7 år sedan med allt som hänt, slag i slag i mitt liv. Därefter böev det riktigt illa för 5 år sedan, sedan dess har mitt liv varit en enda lång resa i mörkret med inslag av ljus. I perioder stora och långa perioder av ljus till och med. Att säga något annat vore ren och skär lögn. Men mörkret har alltid funnits där. Tvivlet, ångesten, misstänksamheten och längtan efter ensamhet och stillhet, efter mörkret, efter döden. På något vis har jag ändå fortsatt att andas. Jag har ångrat mig i sista stund och låtit bli att på flit köra av vägen eller liknande saker. Inte så mycket på grund av att jag inte ville dö som att jag plötsligt drabbades av mitt ständiga dåliga samvete, "det är inte min bil, mamma behöver mig, jag kan inte lämna lillebror ensam med allt....". Kanske låter det som feghet eller bortförklaringar och att jag visst ville leva. Ibland var det så också. Mest fick jag dock ångest över att göra någon annan ledsen, det är något jag alltid haft svårt för. Det kan också därför vara en del av orsaken till att jag är sådan här ibland. Jag kan inte säga nej. Jag har otroligt svårt för att säga nej till någon som behöver mig. Det skär i hela mig av att göra det. Det gör att jag tömmer mig på energi. Hur säger man "nej" till någon som gråter? Hur ska jag lära mig att inte säga "ja" när mitt hjärta säger "nej"?

Det sliter i mig ikväll. Jag känner mig så hjärtskärande ensam. Varför ska det vara så svårt med allting? Varför kan jag träffa någon som jag faktiskt kan älska och som kan älska mig? Är jag förvisad till ensamhet på grund av min stolthet och min ovilja att ta vad som helst?

Jag kom hem efter jobbet och det var som om luften gick ur mig. Vad hände nu? Jag trillade tillbaka flera veckor i mina funderingar, i mitt humör och sinnestämning. Vad skulle det vara bra för? Kanske för att jag är trött? Just nu undrar jag hur jag ska orka med två arbetsdagar till. Jag har ingen lust att gå ut genom dörren mer på flera dagar. Jag vill inte. Jag vill vara ifred. Samtidigt vet jag att enda sättet att fördriva min sinnesstämning i längre stunder är att omge mig av människor, som jag ju inte orkar med egentligen. Det hela är mycket motstridigt. Och kontraproduktivt. Det blir fan ingen rätsida på mig. Nej...jag är nog bara trött...och ensam ikväll. Ena stunden är det allt jag vill, det jag vill mest i hela världen - att vara ensam, att vara ifred, att aldrig behöva prata med någon mer. I nästa så önskar jag att jag orkade med hela världen. Jag älskar den och människorna runt om mig, mina vänner, min familj och alla underbara nya personer man träffar. Varför måsta jag vara så....tvär? Bipolär?

Trying to keep loneliness at bay. Försöker hålla den borta. Jag fylle rmina dagar och kvällar med människor och med jobb. Jag slipper tänka då. Det går för det mesta bra. Men ikväll blev jag ensam här. Egentligen är det ju det jag borde vara kanske. Fan. Jag vill bara ha kramar nu. Sjunka ned i en varm famn och njuta av närheten till en annan människa. Det vore underbart. När jag är ute eller med folk så verkar jag vara så stark, så oberoende. Ingen vet hur gärna jag vill gråta. Ingen vet hur gärna jag vill sätta mig ned på marken och säga "snälla stryk mig över håret, krama mig och säg att allt kommer bli bra". Ingen vet

Ja, den gör ju det. Så mycket har hänt, så mycket har inte hänt. Så mycket har ändrat kurs, annat inte. En del saker har fått en nytändning. Som min glädje för livet. Jag har kommit till en del insikter. Visst är det så att inget alltid står stilla. Utvecklingen är en spiral, om den går upp eller ned varierar, åt vilket håll den går är upp till mig, så länge det inte är en cirkel som alltid börjar om så kommer man alltid att utvecklas och hitta nya vägar. Bra eller dåliga. Vem bestämmer vad som är vad? Jag har gjort mig fri från element i mitt liv som jag inte vill ha där. Jag har mycket kvar att göra. Ensamheten är just nu inte så tung att bära då det inte längre är samma typ av ensamhet. Idag har jag suttit hemma och njutit. Jag har äntligen fått lite ny energi. Lite nytt liv och ny glädje. Jag känner mig lycklig igen. Lycklig i mig själv. Det var längesedan. Jag har åter igen erövrat en bit av mig själv som jag förlorat och dessutom vunnit ny mark. Som sagt, en spiral, inte en cirkel. Mycket i en spiral upprepas, formen är onekligen densamma som cirkels med skillnaden att den inte är sluten. Lite, lite, lite förändras. Det mesta fortsätter som vanligt. Som ringar på ett träd läggs en ring ovan den andra och vittnar tillslut, förhoppningsvis om samlad visdom, om insikter och kunskap.

Jag har mycket kvar att lära om livet, om mig själv och om andra människor.

Jag har hittat min ryggrad igen, jag har hittat kärleken som bor i mitt hjärta. Jag har hittat spontaniteten och tron på min egen kapacitet igen. Delar av den i alla fall.

Just nu är jag glad över att vara ensam. Detta går också i perioder. Tanken slog mig just att....jag blir ledsen, nedstämd och tungsint när jag uppfylls av tvivel och funderingar, av ångest och oro över att vara oälskad. Inte så konstigt kanske. Nej, självklart inte. Känslan är svår att förklara, vem skulle inte bli ledsen och nedstämd av dessa känslor? Vad jag menar är...När jag själv kanske, kanske, kanske vågar öppna mig och satsa något av mig själv så känner jag mig så oerhört sårbar, jag är så oerhört rädd för att bli sårad än en gång. När det sker och när det inte fungerar, oavsett om det är jag eller någon annan som bryter så kan jag inte annat än ställa mig frågan...Är det jag som är så omöjlig att älska? Eller är det jag som inte kan älska någon annan? När jag släpper någon innanför mitt skal, känner de sig lurade då? Att jag inte var något att ha trots allt?

Jag vet inte. För mycket skit i mitt liv.

Just nu har jag dock, igen, tagit avstånd och skurit bort delar som jag inte vill ha i mitt liv som sagt. Det känns skönt. Jag är bättre just nu. Min energinivå har byggts upp något lite igen. Förmodligen av kicken man får av att ta kontroll och ta beslut som man vet är rätt och som man trivs med. Besluten var svåra och satt långt in. Men nu är det gjort. Let it be done.