Så här är det; Jag är feg, jag är rädd, jag är barnslig och löjlig, jag är hård, jag är otillgänglig och avvisande, jag är oförskämd och oförstående. Jag kan leta fel och brister, jag minns nästan allt som sägs då jag är rädd för lögner, att minnas blir mitt försvar. Hårdnackat envis och distanserad och tillråga på allt kan jag verka känslokall och likgiltig. Jag kan vara i stort behov av avskildhet och ensamhet men samtidigt lida av det, engelskans alone och lonely beskriver vad jag menar med det bäst, det ena självvalt - det andra inte. Jag lider ibland, kanske ofta, av tungsinne, trötthet och utmattning, jag tar väl på mig för mycket kanske och funderar dessutom mycket över saker.

Jag är hård och avvisande för att jag är rädd. Jag är oförskämd för att jag är rädd, oförstående och egoistisk för att jag är splittrad och rädd. Jag delar inte alltid med mig av mina tankar, funderingar och känslor som jag borde, också det för att jag är rädd och av det blir sluten och svår att nå och får också svårt att nå ut. Jag låser mig. Ibland fullständigt. Jag kan analysera och överanalysera allt, jag vänder och vrider på det och försöker förstå ur alla vinklar som jag kan se och försöka hitta nya under tiden. Jag vill förstå, jag vill ha klarhet. Jag kan ljuga utan att blinka och jag kan helt skilja mina egentliga reaktioner från det som jag låter andra se. Det har sagts många gånger att jag är så tydlig i mina uttryck, i mitt minspel och kroppsspråk...det är jag när jag vill det och jag är duktig på att visa precis vad jag vill visa, utan att avslöja vad som egentligen rör sig i mitt ibland smått röriga och disträa huvud. Jag har svårt för att lita på människor och jag har svårt för att öppna mig, även för dem som står mig närmast. Inte för att det är hemligt, utan för att jag återigen är rädd antar jag. Vad jag är rädd för vet jag inte riktigt men jag vet att jag är rädd för att berätta något som kan användas emot mig.

Jag är hjärtinnerligt trött på att vara rädd och feg. Att bli sårad gör ont men jag har haft ont förut. Ändå är jag rädd för det. Jag har trott att jag inte klarar av det mer men jag vet att jag gör det, jag har ju överlevt och klarat mig igenom  - det kommer jag att fortsätta göra, det är inget att vara rädd för. Det hjälper ju inte, eller hur? Man slår sig lika illa oavsett från vilken höjd man faller så varför inte falla högt uppifrån lika gärna då? Eller kanske helst? Vad är jag rädd för då? Egentligen är jag inte rädd för någon särskild person, utan som alla andra antar jag, rädd för besvikelser eller liknande. Vad som dock skrämmer mig mer än besvikelser, det som skrämmer mig mest, det är att jag ska slarva bort de som står mig verkligt nära. Att ni försvinner för att jag är feg och rädd. Att ni inte ens vill vara mina vänner, vilket skulle smärta mig oerhört. Mer än jag kan uttrycka. Jag är trött på att den delen av mig som alltid skyddar och är strategisk och kallt logiskt pessimistisk ska regera. Jag vill våga vara den jag faktiskt är, för det är faktiskt så att den personen har jag lyckats lära känna mer och mer och känner nu tämligen väl. Jag är egentligen glad. Jag är lycklig över att få leva, jag tycker att världen är en otroligt vacker plats som jag låter mig hänföras av. Jag är inte alls en rädd människa. Jag är glad, nyfiken och otroligt impulsiv.  Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna även om det kanske inte alltid verkar så. Jag upplever och lever ut intensivt när jag vågar. Nu vägrar jag att låta fegheten styra längre. Det som sker det sker, så är det ju alltid så hur hjälper det eller hur gör det någon skillnad för att jag oroar mig?  Jag vill våga. Våga prata, våga säga vad jag tänker. Våga säga vad jag känner.

Hjärtat måste få tala- jag måste låta det tala och från mig själv förvisa Den Andra, den rädda, den fega, den hårda och stolta "klara mig själv" och låta hjärtats, spontanitetens, glädjens, värmens och kärlekens Jag komma fram istället.

Jag kommer göra allvarliga och förmodligen upprepade försök att leva utefter detta.

Warriors of light always have a certain gleam in there eyes.

They are of this world, they are part of the lives of other people and they set out on their journey with no saddlebags and no sandals. They are often cowardly. They do not always make the right decisions.

They suffer over the most trivial things, the have mean thoughts and sometimes believe the are incapable of growing. They frequently deem themselves unworthy of any blessing or miracle.

They are not always quite sure what they are doing here. They spend many sleepless nights, believing that their life has no meaning.

That is why they are warriors of light. Because they make mistakes. Because they ask themselves questions. Because they are looking for a reason - and are sure to find it.

//Coelho

Vad händer med människor runt om mig? Vad händer med mig själv? Deras liv faller sönder och jag räcker inte till. Jag kan inte hjälpa dem så mycket som jag önskar att jag kunde. Att rädda världen och alla människor som ingår i den är en dröm som fortfarande lever kvar trots att jag inte är ett naivt barn längre. Jag vill orka mer, kunna mer, se mer, göra mer! Jag vill kunna lyfta din smärta från ditt bröst och se till att du aldrig behöver känna den igen. Jag kan bära den istället. Bara du slipper.

Jag vill finnas till för alla, finnas där, lyssna, förstå, kanske säga något uppmuntrande eller vänligt. Det kan vara allt som behövs för att hjälpa en annan människa. Att visa att det finns någon som är villig att lyssna. Men vad gör man när man inte orkar längre? Vad gör man när det blir för många sådana eller när det pågår för länge? Vad gör man om en av dessa är en människa som man sett och ser som sin syster? En människa som jag har stöttat men även ibland fått stöd av genom så många upplevelser och händelser? Hur skulle jag kunna säga till henne att jag inte orkar längre? Jag känner mig tunn och otillräcklig. Önskar att jag vore en bättre människa som orkade ge och ge och ge till alla som behöver det. Jag känner mig tömd, urvriden, tunn, utspridd och trött.

Ångest, rädsla hopplösheten greppar, skräcken förlamar, lamsår, paralyserar, lämnar mig apatisk. Det kryper i mig. Drömvärlden är full av monster, böcker är en säker tillflyktsort. Ibland. Saker som får mig att inte minnas vad som rör sig inuti mig. Sådant som får mig att skifta fokus, som får mig att för några dyrbara timmar tänka på annat...men hemma är jag ensam, hemma är det tyst. Hemma finns bara jag. Jag och den mörka tystnaden. Jag och tankarna, jag och mitt sinne.

I little bit of me dies everytime. I just can't seem to be able stop myself from taking things like this so incredibly hard, personal and deep. I loose myself, I loose all that's around me, inspite of the the fact that I know that the world will, as it has hitherto, keep on moving. It's not all about me. I know that. Guess there's two kind of people...at the very least, the ones who does'nt blame themselves, who gets sad, talk about it and then are done with and moves on. The other kind blames themselves, direct the sadness, the anger, the guilt..everything inwards, against themselves, they are there own worst enemy. We are the kind of people who gets depressed. We are the ones always trying to be there for the ones we love and we love them against better knowledge because we can't help ourselves. The love we carry is great, just as great as our sadness. Mybe that is what's necessary to be able to love? To really love? That you have both sides? My feelings are intense, severe, deep, mindblowing and breathtaking. I can cry from happiness and from grief. Mybe what I am describing is just what everyone else feels too.

Vad gör man när man inser att mammas gata inte var så trygg? Allting var inte enklare då och vill jag verkligen ha det som det en gång var? Såren är inte öppna längre, inte helt...men fullt läkta kommer de kanske aldrig bli. Blåögd och naiv var det längesedan jag var. Ibland känns ensamheten överväldigande, ibland känns den som en välsignelse. Sometimes I think I know the truth about life, She's a bitch and then you die. Love someone and they will still turn on you without warning, they will stab you in the back, they will kill the last trace of humanity that you might still have intact, the last will to live, the gift it is to be able to trust anyone. Alone - lonley, one of them is by choise, the other is not.

Det är verkligen en skitdag idag. Jag är trött, långsam och jag känner mig så ensam. Ensam inombords. Jag vill bara gråta idag. Jag vill bara vara ifred. Jag vill gråta i någons knä. Känna varma, trygga armar omsluta mig, pappa. Min fobi för att vara beroende gör mig dock avig, det gör mig sluten och hård, jag vet det men jag är ju rädd samtidigt. Stolthet, envishet....inte alltid dygder.