Orden flyter i mitt inre utan sammanhang. Det är som en historia, en berättelse som vill bli berättad men ännu inte har hittat sin början, sin ordning, sin handling och där slutet ligger dolt i framtidens dunkel. Jag strävar efter att sätta samman meningar. Allt jag finner är istället förströdda ord. En bild innanför min näthinna, omöjlig att omsätta i ord. Jag vill bryta upp den kokong min bröstkorg har blivit och släppa ut fjärilen jag hoppas skapats där, fylld av frihetslängtan. Fylld av budskap om förändring. Jag har stagnerat samtidigt som jag utvecklas. Jag utvecklas samtidigt som jag har stagnerat. Jag drunknar men simmar ändå. Jag strävar mot ytan där lyckan och kärleken finns. Där framtiden finns. Jag vill berätta en historia. Jag vill dela min berättelse. Jag är ung i år men gammal till själen, åtminstone är det känslan jag har. Jag vet inte vart jag ska vända mig trots att jag vet vad jag vill. Eller vet jag det? Nej, inte mer än att jag vill känna lyckan. Känna tryggheten. Känna rättvisan. Känna egenvärdet. Jag vill försöka tro att jag kanske, kanske, kanske trots allt är värd något trots allt. Energin står stilla inom mig. Jag vågar inte och kan heller inte släppa ut den. Jag är trött. Allt är uppdämt inom mig, vågorna slår som bränningar mot klippor. Den vill ut. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vet inte vart jag ska vända mig. Jag vill gömma mig, rymma från alltihop och glömmas av världen. Samtidigt vill jag våga träda fram. Våga ta lite mer plats, våga vara mig själv. Jag vill inte bli dömd. Jag vill inte vara dömd till att inte få lov att förändras. Det känns som att människor runt mig står stilla och eftersom de själva står stilla kräver de även av mig att jag ska stå stilla. Annars känner de sig förbigångna, svikna, borttappade. Men jag kan inte stå stilla. Jag är inte skapad till att stå stilla. Jag förändras ständigt. Hur kan du kräva att allt står stilla när inte ens trädet du passerar på samma plats varje morgon på väg ut i din vardag egentligen är exakt detsamma. Trädet växer, det förändras. Ett blad dör, ett nytt tillkommer. När vintern kommer dör alla bladen, trädet samlar sig, utvecklas, kontemplerar över årets visdom. Förhoppningsvis lär det sig något och nästa år kommer bladen vara fler och vackrare. Livet går upp och ner och jag kan aldrig vara helt exakt densamma. Varje ögonblick som passerar gör mig annorlunda från ögonblicket innan. Minsta atom rör sig ständigt. Allting är alltid på väg någonstans. Alla människor borde vara på väg någonstans. Då menar jag inte bara att de ska stressa och skynda sig att förflytta sig från en plats till en annan, utan själsligt, mentalt, intellektuellt. Man får aldrig tappa bort nyfikenheten. Du ska inte döma andra människor så hårt. Det du gör då är inte bara att skada dem, utan du skadar dig själv genom att förstärka ditt invanda tankesätt, du gör dig själv rigid i anden, i empatin, i sinnet och i själen. Du stagnerar, du stannar, allt blir slentrian och du tappar livsgnistan och förmågan att utvecklas och lära dig något nytt. Du slutar att återupptäcka världen. Världen förtjänar att upptäckas, om och om igen. Sluta aldrig att utmana dig själv.

Jag vill be alla dra åt helvete. Jag vill be alla dra ÅT HELVETE! JAg vill ha min livslust åter. Jag avskyr att se mig i spegeln och bara se HENNE. Bara se den där kvinnan. Kvinnan jag alltid fått höra att jag är så lik, att jag ser ut precis som hon. Det får mig att förakta och avsky det jag ser i spegeln. Det får mig att avsky och förakta mig själv. Ingen respekt för människan jag ser. Ingen tilltro. Ingen tillförlit. Ingen kärlek. Ingen tro.

Det var ett tag sedan jag skrev och i mitt fall är det oftast en bra sak. Då har det förmodligen hänt mer än den vanliga skiten som jag kunnat hantera. Eller så har det hänt mycket och jag vill inte prata om det. Just nu kanske både och. En del saker vill jag berätta om eller skriva om, andra kommer jag kanske bara skriva ned i min dagbok, med penna på papper där ingen någonsin kan läsa det.

Jag vet inte. Egentligen vill jag nog knappt skriva något alls just nu. Inte här i alla fall. Tror jag. Nej fy, jag är trött. Det här var en dålig idé.

Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende.

Min hjärna vägrar sluta bråka med mig. Min hjärna vägrar låta mig vila. Min hjärna vägrar låta min känslor stilla sig utan spelar upp allt möjligt och skapar alla möjliga och omöjliga bilder och scenarion i mitt huvud fastän jag inte ber om det. Fast jag inte vill. Fast jag är trött. Får mig att gråta. Får mig att bli ännu tröttare.Min hjärna verkar otröttlig och fokuserar med lätthet på saker som inte får mig att må annat än dåligt. Tänk om jag kunde lägga ned sådan energi på nyttiga saker. Saker som för mig framåt, på skolan, jobb, ambitioner och liknande. På vänner, nära och kära.

Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende.

Jag har funderat vidare. Jag behöver inte mina studier som tillflykt längre. Jag blir idiot av att bara jobba, jag blir idiot av att bara plugga. Jag tyckte att det var skönt, de första veckorna, med att börja skolan igen. Men nu...? Nej. Jag tycker att det är jobbigt. Det är inte ens roligt. Det är knappt spännande. Jag har försökt förstå varför jag känner så här, varför jag reagerar så här. Jag är rastlös. Så fruktansvärt rastlös. Jag behöver nya utmaningar, nya miljöer, nya, nya, nytt! Något annat!

Att skriva en lååång och stor uppsats trodde jag att jag skulle älska. Jag trodde att jag skulel tycka att det var underbart roligt och jag såg fram mot det. I min vilja, att vilja se fram mot detta så glömde jag en grundläggande del av mig själv, av min karaktär och mitt tankesätt. Jag tycker att det är spännande med att göra närstudier, att gräva ned mig i frågeställningar och läsa, fundera, argumentera, förstå och fråga. Men inte hur länge som helst. En termin är för lång tid. Jag blir rastlös. Jag klarar inte att hålla intresset uppe för samma frågeställning så länge. Mitt intresse är för brett, min nyfikenhet allt för stor. Jag är en "big picture" människa. Jag älskar att se sammanhang, att se stora flöden, att prata med människor, att läsa böcker och gå in på små, små detaljer och vända och vrida. Men...när jag gjort det...då letar jag vidare. Står aldrig still. Jag är nyfiken på allt! Att gräva ned sig i samma frågeställning är allt för stillastående för mig. Det är fruktansvärt jobbigt! Att skriva en essä är lagom för mig. Att skriva en uppsats...jag kan inte hålla fokus så länge. Det är inte roligt. Jag rör mig för fort för det. Jag kan inte stå still och uppehålla mig vid samma sak så länge. Jag känner mig bara begränsad och instängd....

Att plugga var min grej. Det trodde jag i alla fall. Efter en termins uppehåll innan jag nu gått tillbaka så känns det dock som...nu har jag gjort detta. Det är inte roligt längre och även om det ÄR en utmaning, så är de inte en NY utmaning. Been there, done that. Jag vet inte ens varför jag pluggar längre. Vad är det jag vill uppnå? Vad är den bakomliggande driften? Drivkraften som jag inför detta förövrigt känner att jag tappat. Ville jag bevisa något? För vem i så fall? Ville jag rädda världen? Var det för någon annans skull? Var det för min egen? Är det för att det alltid förväntats av mig? "Jenny, du har ett sådant läshuvud, det klart att du ska studera! Du ska bli något! Bli lärare! Bli doktor! Bli jurist! Bli forskare!" Är det för andras skull och deras förväntningar som gör att jag inte vet om jag så att säga, kan med att sluta plugga och "bara" bli en arbetare. Läsa böcker kan jag göra ändå, utan att ha någon enorm press på mig att det ska göras under en viss tid. Jag vill LEVA! Jag känner just nu som om jag bara står och stampar på samma fläck och det gör mig vansinnigt grinig och rastlös, uppgiven, trött och ångestfylld. Jag vill jobba, jag vill tjäna pengar, jag vill hitta på roliga saker, jag vill ha tid och ork för familj och vänner. Jag vill kunna lämna mitt arbete bakom mig, på min arbetsplats och gå hem till lugnet och värmen. Jag vill vara ledig och verkligen bara vara ledig! Jag vet just nu inte hur jag bättre ska förklara detta.

Jag vet inte vad min brist på engagemang beror på. Jag känner mig bara inte motiverad. Jag känner mig stressad, pressad och...ångestfylld. Det är allt. Jag vet bara inte vart jag vill längre. Jag vet inte vad jag strävar mot eller varför. Vilket är mitt mål? Vad är det jag vill uppnå?

Huvudet snurrar runt, runt. Det är så mycket som försöker få plats och så mycket som behöver ordnas i hanterbara tankeströmmar. Jag funderar på så mycket olika saker. Jobb, skola, livet, ork för och intresse för....vad? Ångest. Prestationsångest. Det har varit en intensiv period.

Jag bad om förtroende, jag bad om att bli insläppt. Det blev jag. Från 0 till 100 på ett par dagar. Det händer mycket samtidigt och hela tiden känns det som.

Nu sitter jag här, hemma, ensam. Och funderar. Funderar - som vanligt. Lyssnar på turkisk musik och drömmer mig bort samtidigt som jag funderar på vem jag är och vad jag vill.

Utbildningen jag går är värdelös om jag inte kan gå hela vägen. Om jag kan gå hela vägen vet jag inte. Det är meningen att jag ska skriva en uppsats nu. Förra terminen hade jag uppehåll från studierna eftersom jag inte klarade av pressen. Visserligen kom inte pressen enbart från studierna, den kom överallt ifrån. Jag hade slut på både energi och livsvilja då. Jag tvivlar just nu både på min förmåga och mitt intresse. Jag är inte tillräckligt smart. Inte tillräckligt fokuserad. Har inte tillräckligt med fantasi eller disciplin. Varför har jhag inte det? Har jag tappat min ambition? Eller känner jag bara inte att jag måste bevisa något längre? Är det därför jag har kämpat förut? Eller för att det var en väg ut från mitt arbete? Mitt arbete klarar jag inte heller av i för långa sammanhängande perioder utan att bli rastlös och deprimerad. Vad är det för fel på mig? Varför är jag aldrig nöjd? Det klart, om man skulle vara helt nöjd med allt så skulle man sluta sträva överhuvudtaget, så...helt nöjd kanske man inte ska vara någonsin? Men...trivas då? Trivas med det jag strävar efter. Vilja det jag strävar efter. Vad strävar jag efter nu? Avlagda examina? För vem? För mig eller för andra? Vad vill jag göra? Är det för min egen eller andras skull? Låser skolan upp mig eller frigör den mig? Låser jobbet mig eller frigör det mig? Jag måste kombinera olika saker. Hitta balansen. Vad är min balans? Just nu sysselsätter jag mig med allt möjligt på dagarna utom det jag borde göra. Eller vad borde jag göra? Fan också. Jag har tappat bort mig. Min utbildning är inte ens efter avlagd master värt ett skvatt om jag inte kommer in och kan doktorera, forskarutbildning. Det är sanslöst hård konkurrens om de platser som finns. Har jag orken? Framför allt, den viktigaste frågan; Har jag intresset? Javisst, jag tycker om att skriva, att diskutera, att få feedback, att vara smart och klyftig. Jag tycker om att lära mig förstå människor, att se mönster och sammanhang. Se den stora bilden. Se helheter. Men... jag vet fan inte vad jag ska göra längre. Har jag förmågan för det här? Vad ska jag göra om jag inte kommer in och får en doktorandtjänst? Fan.

Jag har så mycket att säga, jag har så mycket att fråga. Jag tror att jag spricker snart om jag inte får det sagt. Modet verkar ha infunnit sig, nu är det bara tillfället som fattas. Jag vill be dig lita på mig, jag vill be dig prata med mig. Jag vill berätta hur mycket jag har lärt mig, om mig själv, av dig. Jag sitter och läser böcker och skriver texter samtidigt som jag skriver "tal" till dig, eller rättare...jag tänker på vad det är jag vill ha sagt, vad det är jag vill förklara, få dig att förstå och få mig själv att säga. Du sa till mig "jag litar på dig men jag vet inte hur du skulle reagera om jag berättade allt". Testa mig! Hur ska du någonsin få veta och hur ska jag någonsin få en chans att reagera om du inget säger? Du gör det på andra sätt. Du säger inget eller väldigt lite men försätter mig i situationer som kan kräva förkunskap. Där står jag och känner mig som en oinsatt idiot som hamnat i något som var mycket större än vad jag kunnat ana. Varför gör du så? För att du tror att jag är tillräckligt smart att själv räkna ut vad som hänt, så att du slipper att berätta det själv eftersom du tycker att det är jobbigt att få orden över läpparna? Du litar ju uppenbarligen nog på mig för att ta med mig och till och med räkna med mig, mitt stöd och min hjälp i situationer. Prata med mig! Du kommer för att få tröst men säger inte varför. Tror du inte att jag klarar det? Jag är både strakare och svagare än vad jag kan verka. För människor som står mig nära, för människor jag tycker om, håller kär eller älskar, för vänner och familj kan jag orka nästan vad som helst. Jag har en styrka som är i stort sett outtömlig om det är vad som krävs. Jag överger dig aldrig, jag lämnar dig aldrig när du behöver mig. Jag gör vad som krävs för att hjälpa dem som står mig nära eller älskar. Jag är däremot väldigt svag när jag själv blir utsatt för saker. Jag blir lätt sårad, jag blir lätt ledsen och liten. Men för dig, för dig orkar jag allt.