Jag vet inte hur jag ska förklara utan att det ska låta...som falsk ödmjukhet eller förnekande eller..ja..jag vet inte...men jag har oerhört svårt att tro det när någon säger att personen ifråga saknar mig. Det kanske bottnar i dåligt självfötroende, det är väl kanske det mest troliga. Jag har verkligen svårt för att tro på det, jag har svårt att föreställa mig det. Jag kan inte begripa varför de skulle sakna MIG av alla människor? Det finns så många roliga och underbara människor här i världen så...varför i hela friden sakna mig?? Jag är inte ute efter att få förklarat för mig vad det i så fall är som gör att jag är saknad, jag är inte ute efter en egoboost. Det är bara ett mysterium för mig helt enkelt. Jag kan inte begripa det. Jag tycker det är märkligt, jag förstår inte vad jag skulle vara att sakna.

Sakna andra människor, det gör jag ibland, en del ofta men...motsatsen? Att någon skulle sakna mig?? Den tanken finner jag nästan skrattretande. Det låter som ett skämt.

Att känna smärtan riva genom själen är något jag inte önskar min värsta fiende. Att kväva smärtan, att riva ut hjärtat - det är ganska lätt gjort. Konsekvensen är att man placerar alla känslor långt, långt djupt inom sig och man vägrar hantera dem, vägrar erkänna dem. Man blir verkligen kall. Och cynisk. Och hjärtlös. Man känner inget djupare för någon. Man ser bara falskhet hos människor. Man ser bara ytan....och man föraktar den.

Det här tillståndet är svårare att ta sig ur än om man från början hade försökt att handskas med hjärtesorgen.

Din cynism och människoförakt läggs ovanpå och man analyserar allt och alla. Till detta kommer så övertygelsen att det inte finns en enda människa i världen som vill dig något gott, det finns ingen du någonsin kan älska eller som kan älska dig eftersom det enda du ser är människors falskhet. Man blir deprimerad. På riktigt deprimerad. Även när man kanske har lyckats ta sig förbi de värsta delarna av det tillståndet så kommer mörkret som en gång brett ut sig under dina fötter och i djupet av din själ alltid att finnas kvar där. Mer eller mindre stort. Du kommer aldrig att kunna glömma det. Det kommer alltid att vara en del av dig.

Man lyssnar inte på vad folk säger och man tror inte på vad de lovar.

Vem stannar hos mig? Ingen.

Åter igen. Människor anförtror sig åt mig. De känner att de kan prata med mig. Jag vet inte varför. Det känns som att de ser mig som någon som finns där, som de kan prata med, de verkar tycka att jag är klok, att jag kan lyssna. Men när det är gjort.....då går de vidare. Då är jag inte intressant längre. Jag vet inte vad det beror på. Folk vill prata med mig men ingen vill ha mig.

Jag vet inte om jag vill ha mig själv.

Faktiskt ett citat från Håkan Hellströms "River en vacker dröm"   - "Om du älskar mig kommer jag lämna dig och om du lämnar mig kommer jag älska dig".

Jag vet inte vad det är jag vill ha ur mig idag. Jag känner att jag behöver skriva men jag vet inte vad jag ska skriva om. ska jag än en gång berätta hur trött jag är på omvärlden? Ska jag försöka precisera hur jag menar? Ska jag berätta att det är svårt att andas? Ska jag berätta att det är så mycket jag vill göra men så lite jag orkar? Att jag känner mig som en svikare? Som en fucking jävla känslomässig retard som inget klarar? Ska jag berätta om att jag misstänker att en del av orsaken till att jag inte låter mig förföras av människor är för att jag inte orkar med nya djupare relationer? Att jag hittar fel och brister som gör det legitimt för mig att avsluta eller sätta stopp på händelseutvecklingen? Eller varför inte helt enkelt göra det så enkelt som att personen ifråga bor lååångt borta. Då kan det inte gå fort, eller så går det inte alls. Ska jag berätta att jag umgåtts med en man som har varit otroligt vilsam att umgås med? Det enda han "krävt" av mig är mitt sällskap i promenader och filmtittande. Vi har pratat om allt och inget alls, stundtals har det varit helt tyst. Lättsamt, vilsamt. Framförallt vilsamt. Sällskap, inte ensam men ändå tystnad och vila. Skönt.

Jag gillar att träffa nya människor. Att analysera dem. Kanske kastar jag dem efetråt. Det är lätt med nya bekantskaper. Det kräver inget själsligt djup eller engagemang. Kanske därför jag tycker att det är så underbart?

Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Tog kontakt med en kurator. Inte vet jag om det kommer att hjälpa men ja...jag är trött på att ständigt behöva kämpa med detta. Det finns ingen runt mig som jag känner att jag kan öppna mig för och som skulle orka med det. Känns olustigt och konstigt men kanske värt ett försök? Jag har ju klarat mig hittills. Men hur länge är det egentligen? Hela mitt liv....men det blev värre för 6-7 år sedan med allt som hänt, slag i slag i mitt liv. Därefter böev det riktigt illa för 5 år sedan, sedan dess har mitt liv varit en enda lång resa i mörkret med inslag av ljus. I perioder stora och långa perioder av ljus till och med. Att säga något annat vore ren och skär lögn. Men mörkret har alltid funnits där. Tvivlet, ångesten, misstänksamheten och längtan efter ensamhet och stillhet, efter mörkret, efter döden. På något vis har jag ändå fortsatt att andas. Jag har ångrat mig i sista stund och låtit bli att på flit köra av vägen eller liknande saker. Inte så mycket på grund av att jag inte ville dö som att jag plötsligt drabbades av mitt ständiga dåliga samvete, "det är inte min bil, mamma behöver mig, jag kan inte lämna lillebror ensam med allt....". Kanske låter det som feghet eller bortförklaringar och att jag visst ville leva. Ibland var det så också. Mest fick jag dock ångest över att göra någon annan ledsen, det är något jag alltid haft svårt för. Det kan också därför vara en del av orsaken till att jag är sådan här ibland. Jag kan inte säga nej. Jag har otroligt svårt för att säga nej till någon som behöver mig. Det skär i hela mig av att göra det. Det gör att jag tömmer mig på energi. Hur säger man "nej" till någon som gråter? Hur ska jag lära mig att inte säga "ja" när mitt hjärta säger "nej"?

Det sliter i mig ikväll. Jag känner mig så hjärtskärande ensam. Varför ska det vara så svårt med allting? Varför kan jag träffa någon som jag faktiskt kan älska och som kan älska mig? Är jag förvisad till ensamhet på grund av min stolthet och min ovilja att ta vad som helst?