Visst finns det dagar som jag kan vara snäll, visst finns det dagar då jag kan låtsas som förut. Men de flesta dagar gör det ont. Det fanns en kärlek men du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut. Jag vet inte ens om jag älskar dig ännu. Du har gjort för ont. Det är att leka med eld när du tar upp det här igen, för du ser i mina ögon att jag försvann för längesedan. Det finns inget att försvara, inget att förklara....jag gav upp för längesedan. Kanske älskar jag dig. Men jag är ledsen, jag tycker inte om dig. Du är faktiskt inte en människa jag hade valt att umgås med om du inte varit min mor. Du är elak och manipulativ, en dramatisk martyr. En blandning av dominans och "ta hand om mig jag är så liten". Jag orkar inte mer.

Jag som trodde att jag var kvar men jag har börjat om på nytt, det vet jag när jag ser dig.

Jag gav upp för längesedan. Jag har fått nog. Man låter det värsta gå ut över dem som står en närmast men du gick för hårt fram med mig. Jag var också sjuk. Jag har fortfarande mina men. Jag är fortfarande inte bra och kommer kanske aldrig bli. Jag orkar inte med en sådan här omgång till. Jag står dig inte närmast längre...och det var längesedan du stod mig närmast. Du kommer att driva mig bort från dig. Än längre bort än var jag redan är. Jag har mitt eget liv nu. Ett liv jag ogärna inviger och inkluderar dig i. Jag ser dig och vet inte vad jag ska säga till dig. Jag vet inte vad jag ska prata med dig om. Jag har inget att säga. Förlåt mig.

Jag gav upp för längesedan. Inget att försvara, inget att förklara, inget att behaga.  Jag försvann för längesedan.

Gör mig trött och hård...och benägen att inte bry mig.

Närhet med någon i själ, hjärta och tanke har jag, den närheten har bara blivit större och större. Hon vet allt om mig, hon är så intelligent, stark, vacker och klok. Hon är min bästa och närmsta vän i världen och jag älskar henne oerhört mycket. Utan dig vet jag inte vad jag skulle ta mig till ibland. Utan dig skulle jag inte orka ta ett steg till. Utan din visdom, utan dina frågor, utan din humor, utan din tro på mig, utan ditt tålamod, din ärlighet, ditt klingande skratt och ditt förtroende för mig. Jag älskar dig, det ska du veta. Utan din uppmuntran, din vilja att lyssna på mina analyser och mitt gnäll, min ångest och panik. I min brist på förtroende för världen och människor står du fast och lyssnar. Du står där och ser mig storma eller stilla gråta. Du står där, med dina kloka vackra ögon. Tack för det. Tack för att du finns. Tack för att du vill finnas.

...fler långa promenader idag. Igår fyra timmar. Det behövs idag med. Jag känner mig lite starkare idag dock av någon orsak. Lite mer "jävlar anamma". Skönt det...jag är fortfarande osäker. Men samtidigt så känner jag...det får väl bli som det blir. Jag kan inte styra det, jag kan inte påverka det. Låt det som sker, ske. Mina ögon är ju öppna. Just nu känner jag, "vill du så vill du, vill du inte så fuck you"..men...hahaha^^ Jag är ju expert på att pendla mellan tankar, åsikter och känslor. ;)

..så överreagerar jag bara. Jag kanske bara törstar efter närhet och värme? Jag vet inte. Men alltså. Jag tycker ju om det där som glimtar till hos honom. Det gör jag. Jag tänker för mycket på det här. Jag måste ockupera mig med något annat. Jag har gått hemma i för många dagar. Jag blir knäpp av det. Jag blir så otroligt lätt introvert. Konstigt egentligen. Ju längre jag är utan folk runt om mig desto svårare är det att ta sig ut, svårare att prata med folk, svårare att vilja det. Lättare att stänga in sig, inte bara i lägenheten, för det gör jag inte riktigt, men det är lätt att stänga in mig i mig själv. Jag går ut på promenader men ser inte människorna i min omgivning, jag undviker dem. Går vägar där jag inte träffar så mycket folk. Hälsar inte om jag inte måste. Stirrar i marken och skyller på min dåliga syn om någon skulle påpeka en missad hälsning i efterhand. Stänger in mig i mitt huvud med mina tankar och funderingar. Men av någon orsak kan jag inte stänga av honom. Jag kan inte förklara varför. Jag vet inte. Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket? Kanske har C rätt när hon säger att han smög sig in? Litar på honom gör jag inte...men han finns där lik förbannat.

...jag är trött på att inte våga? Kanske för att jag trots allt faktiskt känner något överhuvudtaget. Något annat än bara en vilja att analysera och rata. Men varför måste det ske för någon som på sätt och vis, som jag tidigare sagt, representerar mycket av det jag inte vill ha, som jag redan utsatts för. Vill jag någonstans bevisa att jag hade rätt i att inte tro på kärleken? Vill jag bevisa att man blir sårad? Vill jag bara ha en utmaning som känns? Vill jag ha något som känns alls kanske? För det gör det. Det känns. Jag kan inte stänga av det så som jag kunnat förut. Jag ÄR trött på att inte våga. Jag ÄR trött på att inget känna. Jag är TRÖTT på att vara rädd. Samtidigt så sitter jag ju här och är just rädd. Man ska försöka ha positiva tankar, förhoppningar och tro på framtiden och på det man känner. Jag försöker. Jag försöker. Jag undrar hur mycket jag kommer att ta, hur mycket jag kommer att tåla. Jag vill nå fram, få igenom mitt budskap, få respons. Ge värme, ge av mig, få värme och få av dig.

....utsätter jag mig för sådant här? Jag vet ju att han är en player. Jag vet ju det. Jag vet att han varit otrogen en mängd gånger, har taskig moral osv ...hur kan jag ändå tycka om honom? Jag har ju sprungit fort som tusan från sådant här förr. Otrohet var ju en av de sakerna som helt ställde till det och fuckade upp mitt liv. Hemliga telefonsamtal, hemliga sms...smusslande, lögner...lögner, lögner, lögner. Det var visserligen många saker som ställde till mitt liv. Eller ställer till mitt liv.

Jag har fått be om ursäkt. Har fått förklara lite. Kändes bra. Känner mig lugnare. På det sättet i alla fall. Jag blir inte klok på honom. I don't know shit. För ögonblicket är jag övertygad om att han kommer krossa mig och slita ut mitt hjärta. Min ångest är just nu total. Jag brukar inte lämna ut mig själv så här till någon. Jag är skräckslagen igen. Fast på ett annat sätt. Jag öppnade mig. Nu är jag sårbar. Nu känns det uppenbart hur lätt det är att krossa mig. Snälla, krossa mig inte.