Jag avskyr att känna mig svag och rädd. Det finns nog heller inget som skrämmer mig mer än just dessa känslor. Svag, rädd, nervös, orolig. Jag kan inte kontrollera dem.

Jag är normalt inte helt tillfreds med att gå ned till tvättstugan, i källaren. Det är mörkt...det finns ju lampor såklart men det är ändå något som gör mig...ja..orolig. Så har det alltid varit, mer eller mindre. För många skräckfilmer kanske...men oavsett. Idag kände jag mig löjlig. Jag har svårt att släppa mina mardömmar. Den senaste i raden som rör honom utspelade sig ju just här nere, utanför källaringången. Han stod och väntade på mig och hoppade fram ur buskarna och anföll mig precis när jag skulle gå in. Det låter så barnsligt. Hur kan jag klassa detta som en mardröm? På grund av känslorna drömmen framkallar. Ångesten. Jag vaknade med ett panikskrik och kunde inte somna om på hela natten. Jag lyssnade på och efter fotsteg ute. Jag vet att han inte är här. Idag var jag rädd när jag gick ned till tvättstugan. Det gör mig förbannad. Det gör mig trött. Det gör mig ofokuserad.

Vem vet? Inatt kanske jag kan kontemplera innan jag somnar över hur jag konfronterar honom istället för att bli rädd för eller ignorera honom. Bli förbannad. Ge honom stryk. Knuffa honom över den där kanten han hotade med att köra ut för.

För ett tag sedan fick jag lite gamla kort. Bland dem fanns bilder på en människa som jag är rädd för, som jag avskyr, som jag hatar, som ger mig ångest. Han fanns i mitt liv så länge, så egentligen borde jag inte bli förvånad över att trilla över bilder där han finns med. Jag brukar kolla om jag hittar honom ibland, på sökmotorer på nätet, på communitys. Se om jag får upp en adress. Se om han lever. Jag vill inte gå ut på stan eller ut i min trappuppgång och plötsligt upptäcka att vi är grannar genom att stå öga mot öga med honom. Jag vill veta ungefär var jag har honom. För någon vecka sedan så hittade jag honom på fb. Ända sedan jag fick de där gamla korten har han hemsökt mina tankar. Sedan jag hittade honom på fb har han hemsökt mina mardrömmar. Jag hatar det här. Varför kan jag inte bara få vara ifred? Varför kan han inte bara få vara historia? Varför kan han inte bara få bli bortglömd? Varför kan han inte bara dö? Försvinna. Gå upp i rök. Han hotade med att ta livet av sig. Jag kan fortfarande gå med på att hjälpa honom med det.

"Jag kommer köra av vägen nu och det är DITT fel, jag ville bara ringa och säga det. Att det är DITT fel att jag tar livet av mig." 

Han gjorde aldrig det. Men han gav mig ångest och panik, panikångest.

Jag är rädd för honom. Fortfarande. Rädd för den makten han hade över mig och kanske på sätt och vis fortfarande har eftersom jag fortfarande är rädd för honom.

Man ska inte önska att någon dör eller vore död. Jag vet det. Men jag gör det ändå. Jag önskar verkligen att han vore död. Jag brukar inte hata människor. Jag tror inte på hat. Men jag hatar honom. Han gör mig skräckslagen. Hela min kropp reagerar på att se kort av honom. De få gånger jag sett honom genom åren som gått så reagerar min kropp våldsamt. Jag får ångestattacker, jag får kramper. Hela mitt sinne, hela jag, krymper och jag blir tonåring och under hans makt igen.

Varför kan jag inte bara göra mig av med alltihop? Varför kan han inte bara lämna mig ifred? Bara försvinna. Ska det alltid behöva vara så här? Jag VILL ju inte det. Hur kan jag låta honom ha sådan makt över mig? Tänker han någonsin på vad han gjorde mot mig? Har han någonsin dåligt samvete? Förstår han ens att han gjorde illa mig? Förstår han hur grym han var? Eller är det så att, om man är förmögen att göra så mot någon, så är man oförmögen att förstå vad det är man gör?