Jag kom hem efter jobbet och det var som om luften gick ur mig. Vad hände nu? Jag trillade tillbaka flera veckor i mina funderingar, i mitt humör och sinnestämning. Vad skulle det vara bra för? Kanske för att jag är trött? Just nu undrar jag hur jag ska orka med två arbetsdagar till. Jag har ingen lust att gå ut genom dörren mer på flera dagar. Jag vill inte. Jag vill vara ifred. Samtidigt vet jag att enda sättet att fördriva min sinnesstämning i längre stunder är att omge mig av människor, som jag ju inte orkar med egentligen. Det hela är mycket motstridigt. Och kontraproduktivt. Det blir fan ingen rätsida på mig. Nej...jag är nog bara trött...och ensam ikväll. Ena stunden är det allt jag vill, det jag vill mest i hela världen - att vara ensam, att vara ifred, att aldrig behöva prata med någon mer. I nästa så önskar jag att jag orkade med hela världen. Jag älskar den och människorna runt om mig, mina vänner, min familj och alla underbara nya personer man träffar. Varför måsta jag vara så....tvär? Bipolär?

Trying to keep loneliness at bay. Försöker hålla den borta. Jag fylle rmina dagar och kvällar med människor och med jobb. Jag slipper tänka då. Det går för det mesta bra. Men ikväll blev jag ensam här. Egentligen är det ju det jag borde vara kanske. Fan. Jag vill bara ha kramar nu. Sjunka ned i en varm famn och njuta av närheten till en annan människa. Det vore underbart. När jag är ute eller med folk så verkar jag vara så stark, så oberoende. Ingen vet hur gärna jag vill gråta. Ingen vet hur gärna jag vill sätta mig ned på marken och säga "snälla stryk mig över håret, krama mig och säg att allt kommer bli bra". Ingen vet

Ja, den gör ju det. Så mycket har hänt, så mycket har inte hänt. Så mycket har ändrat kurs, annat inte. En del saker har fått en nytändning. Som min glädje för livet. Jag har kommit till en del insikter. Visst är det så att inget alltid står stilla. Utvecklingen är en spiral, om den går upp eller ned varierar, åt vilket håll den går är upp till mig, så länge det inte är en cirkel som alltid börjar om så kommer man alltid att utvecklas och hitta nya vägar. Bra eller dåliga. Vem bestämmer vad som är vad? Jag har gjort mig fri från element i mitt liv som jag inte vill ha där. Jag har mycket kvar att göra. Ensamheten är just nu inte så tung att bära då det inte längre är samma typ av ensamhet. Idag har jag suttit hemma och njutit. Jag har äntligen fått lite ny energi. Lite nytt liv och ny glädje. Jag känner mig lycklig igen. Lycklig i mig själv. Det var längesedan. Jag har åter igen erövrat en bit av mig själv som jag förlorat och dessutom vunnit ny mark. Som sagt, en spiral, inte en cirkel. Mycket i en spiral upprepas, formen är onekligen densamma som cirkels med skillnaden att den inte är sluten. Lite, lite, lite förändras. Det mesta fortsätter som vanligt. Som ringar på ett träd läggs en ring ovan den andra och vittnar tillslut, förhoppningsvis om samlad visdom, om insikter och kunskap.

Jag har mycket kvar att lära om livet, om mig själv och om andra människor.

Jag har hittat min ryggrad igen, jag har hittat kärleken som bor i mitt hjärta. Jag har hittat spontaniteten och tron på min egen kapacitet igen. Delar av den i alla fall.

Just nu är jag glad över att vara ensam. Detta går också i perioder. Tanken slog mig just att....jag blir ledsen, nedstämd och tungsint när jag uppfylls av tvivel och funderingar, av ångest och oro över att vara oälskad. Inte så konstigt kanske. Nej, självklart inte. Känslan är svår att förklara, vem skulle inte bli ledsen och nedstämd av dessa känslor? Vad jag menar är...När jag själv kanske, kanske, kanske vågar öppna mig och satsa något av mig själv så känner jag mig så oerhört sårbar, jag är så oerhört rädd för att bli sårad än en gång. När det sker och när det inte fungerar, oavsett om det är jag eller någon annan som bryter så kan jag inte annat än ställa mig frågan...Är det jag som är så omöjlig att älska? Eller är det jag som inte kan älska någon annan? När jag släpper någon innanför mitt skal, känner de sig lurade då? Att jag inte var något att ha trots allt?

Jag vet inte. För mycket skit i mitt liv.

Just nu har jag dock, igen, tagit avstånd och skurit bort delar som jag inte vill ha i mitt liv som sagt. Det känns skönt. Jag är bättre just nu. Min energinivå har byggts upp något lite igen. Förmodligen av kicken man får av att ta kontroll och ta beslut som man vet är rätt och som man trivs med. Besluten var svåra och satt långt in. Men nu är det gjort. Let it be done.

Så här är det; Jag är feg, jag är rädd, jag är barnslig och löjlig, jag är hård, jag är otillgänglig och avvisande, jag är oförskämd och oförstående. Jag kan leta fel och brister, jag minns nästan allt som sägs då jag är rädd för lögner, att minnas blir mitt försvar. Hårdnackat envis och distanserad och tillråga på allt kan jag verka känslokall och likgiltig. Jag kan vara i stort behov av avskildhet och ensamhet men samtidigt lida av det, engelskans alone och lonely beskriver vad jag menar med det bäst, det ena självvalt - det andra inte. Jag lider ibland, kanske ofta, av tungsinne, trötthet och utmattning, jag tar väl på mig för mycket kanske och funderar dessutom mycket över saker.

Jag är hård och avvisande för att jag är rädd. Jag är oförskämd för att jag är rädd, oförstående och egoistisk för att jag är splittrad och rädd. Jag delar inte alltid med mig av mina tankar, funderingar och känslor som jag borde, också det för att jag är rädd och av det blir sluten och svår att nå och får också svårt att nå ut. Jag låser mig. Ibland fullständigt. Jag kan analysera och överanalysera allt, jag vänder och vrider på det och försöker förstå ur alla vinklar som jag kan se och försöka hitta nya under tiden. Jag vill förstå, jag vill ha klarhet. Jag kan ljuga utan att blinka och jag kan helt skilja mina egentliga reaktioner från det som jag låter andra se. Det har sagts många gånger att jag är så tydlig i mina uttryck, i mitt minspel och kroppsspråk...det är jag när jag vill det och jag är duktig på att visa precis vad jag vill visa, utan att avslöja vad som egentligen rör sig i mitt ibland smått röriga och disträa huvud. Jag har svårt för att lita på människor och jag har svårt för att öppna mig, även för dem som står mig närmast. Inte för att det är hemligt, utan för att jag återigen är rädd antar jag. Vad jag är rädd för vet jag inte riktigt men jag vet att jag är rädd för att berätta något som kan användas emot mig.

Jag är hjärtinnerligt trött på att vara rädd och feg. Att bli sårad gör ont men jag har haft ont förut. Ändå är jag rädd för det. Jag har trott att jag inte klarar av det mer men jag vet att jag gör det, jag har ju överlevt och klarat mig igenom  - det kommer jag att fortsätta göra, det är inget att vara rädd för. Det hjälper ju inte, eller hur? Man slår sig lika illa oavsett från vilken höjd man faller så varför inte falla högt uppifrån lika gärna då? Eller kanske helst? Vad är jag rädd för då? Egentligen är jag inte rädd för någon särskild person, utan som alla andra antar jag, rädd för besvikelser eller liknande. Vad som dock skrämmer mig mer än besvikelser, det som skrämmer mig mest, det är att jag ska slarva bort de som står mig verkligt nära. Att ni försvinner för att jag är feg och rädd. Att ni inte ens vill vara mina vänner, vilket skulle smärta mig oerhört. Mer än jag kan uttrycka. Jag är trött på att den delen av mig som alltid skyddar och är strategisk och kallt logiskt pessimistisk ska regera. Jag vill våga vara den jag faktiskt är, för det är faktiskt så att den personen har jag lyckats lära känna mer och mer och känner nu tämligen väl. Jag är egentligen glad. Jag är lycklig över att få leva, jag tycker att världen är en otroligt vacker plats som jag låter mig hänföras av. Jag är inte alls en rädd människa. Jag är glad, nyfiken och otroligt impulsiv.  Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna även om det kanske inte alltid verkar så. Jag upplever och lever ut intensivt när jag vågar. Nu vägrar jag att låta fegheten styra längre. Det som sker det sker, så är det ju alltid så hur hjälper det eller hur gör det någon skillnad för att jag oroar mig?  Jag vill våga. Våga prata, våga säga vad jag tänker. Våga säga vad jag känner.

Hjärtat måste få tala- jag måste låta det tala och från mig själv förvisa Den Andra, den rädda, den fega, den hårda och stolta "klara mig själv" och låta hjärtats, spontanitetens, glädjens, värmens och kärlekens Jag komma fram istället.

Jag kommer göra allvarliga och förmodligen upprepade försök att leva utefter detta.

Warriors of light always have a certain gleam in there eyes.

They are of this world, they are part of the lives of other people and they set out on their journey with no saddlebags and no sandals. They are often cowardly. They do not always make the right decisions.

They suffer over the most trivial things, the have mean thoughts and sometimes believe the are incapable of growing. They frequently deem themselves unworthy of any blessing or miracle.

They are not always quite sure what they are doing here. They spend many sleepless nights, believing that their life has no meaning.

That is why they are warriors of light. Because they make mistakes. Because they ask themselves questions. Because they are looking for a reason - and are sure to find it.

//Coelho

Vad händer med människor runt om mig? Vad händer med mig själv? Deras liv faller sönder och jag räcker inte till. Jag kan inte hjälpa dem så mycket som jag önskar att jag kunde. Att rädda världen och alla människor som ingår i den är en dröm som fortfarande lever kvar trots att jag inte är ett naivt barn längre. Jag vill orka mer, kunna mer, se mer, göra mer! Jag vill kunna lyfta din smärta från ditt bröst och se till att du aldrig behöver känna den igen. Jag kan bära den istället. Bara du slipper.

Jag vill finnas till för alla, finnas där, lyssna, förstå, kanske säga något uppmuntrande eller vänligt. Det kan vara allt som behövs för att hjälpa en annan människa. Att visa att det finns någon som är villig att lyssna. Men vad gör man när man inte orkar längre? Vad gör man när det blir för många sådana eller när det pågår för länge? Vad gör man om en av dessa är en människa som man sett och ser som sin syster? En människa som jag har stöttat men även ibland fått stöd av genom så många upplevelser och händelser? Hur skulle jag kunna säga till henne att jag inte orkar längre? Jag känner mig tunn och otillräcklig. Önskar att jag vore en bättre människa som orkade ge och ge och ge till alla som behöver det. Jag känner mig tömd, urvriden, tunn, utspridd och trött.

Ångest, rädsla hopplösheten greppar, skräcken förlamar, lamsår, paralyserar, lämnar mig apatisk. Det kryper i mig. Drömvärlden är full av monster, böcker är en säker tillflyktsort. Ibland. Saker som får mig att inte minnas vad som rör sig inuti mig. Sådant som får mig att skifta fokus, som får mig att för några dyrbara timmar tänka på annat...men hemma är jag ensam, hemma är det tyst. Hemma finns bara jag. Jag och den mörka tystnaden. Jag och tankarna, jag och mitt sinne.