Jag har träffat en snubbe. Igen. Jag träffar visst alltid snubbar. Jag har visserligen träffat flera stycken det senaste. Men det är främst en jag tänker på. Han är glad, rolig, intelligent, har en massa humor. Han är snäll och rar. Han är intensiv och smått passionerad. Han är nog lite romantisk också. Han spelar den här låten om och om igen...Jag gillar honom. Men vi har lite olika syn på hur saker och ting ska fungera i hem och hus. Detta har vi redan disskuterat. Jag vet inte hur mycket allvar han menar. Men, ja, som sagt, det finns alltid ett visst mått av sanning i det man säger. Han bor fortfarande hemma...GOSH! Jag är inte ute efter en man att curla...så är dte bara. Jag är allt för rastlös för sådan skit. Jag är inte intresserad av det. Jag har redan varit där. Jag gjorde mig av med aset och det var det bästa jag någånsin gjort...Jag har varit med om allt för mycket skit i mitt liv för att vara så här ung. Jag har varit med om för mycket skit för att vara intresserad av att ta mer av den varan hur lätt som helst. Den här typen av skit dessutom...HAHAHAHA NO WAY! So... what the fuck am I supposed to do then ey? För jag gillar honom faktiskt. Jag låter tydligen inte skräckslagen när jag pratar om honom. Trots att det är en grabb som till och med bor i närheten. De övriga jag träffat den senaste tiden, eller de senaste två åren har bott ganska långt från mig. Jag har ganska raskt idiotförklarat dem. Jag avverkar dem i snabb takt. Jag springer fort så in i helvete åt andra hållet om jag tror eller känner mig fast eller pressad. Men där står jag...och är villig att ta diskussionen??! För det är jag nog faktiskt. Jag var INTE villig att ta diskussionen med den förra....jag bara lade ner det, fastän det fanns mycket hos honom jag verkligen tyckte om. Jag ville inte ta diskusionen om alkohol, om att sluta uppfostra mig, att sluta att ha en sådan negativ livssyn.

Av grabben jag nu funderar på har jag fått veta att han tror att jag definitivt kommer att komma till himlen (han är troende) därför att jag i somras troligen räddade livet på en liten pojk. Han tycker att jag är fantastisk, att jag är smart, rolig, intelligent och vacker. Gah....GAH!!!! Han ÄR smart. Han ÄR en funderande disskuterande människa. Och han kan skratta åt sig själv. Det gillar jag.

Som vanligt är mitt huvud fullt av tankar och funderingar. Som vanligt är jag sömnlös trots enorm trötthet. Som vanligt vet jag inte vad jag vill eller vart jag ska vända mig. Som vanligt är jag osäker, som vanligt är jag rädd, som vanligt är jag trött på allt, som vanligt älskar jag livet, som vanligt vill jag göra allt samtidigt, som vanligt kan jag inte bestämma mig för vad jag ska börja med. Jag vet aldrig vad jag vill, just nu vet jag nästan inte vad jag INTE vill. Jag vill ha alla dörrar öppna, jag vill inte välja någon väg av rädsla för att en annan ska försvinna. Jag vill ha allt. Jag är girig. Jag vet att det inte går. Ena stunden känner jag mig ensam och tycker att det är jobbigt. I nästa stund njuter jag av att det är så. Njuter av att ha den kontrollen över mitt liv. Varför kan jag aldrig vara nöjd? Är mina drömmar orealistiska? Är mina krav det? Är det jag drömmer om och vill ha så orimligt? Är det en barnslig dröm? Är det omöjligt? Existerar det inte? Jag har försökt hålla mig fast vid en envis tro om att det måste finnas...men tänk om det inte gör det?