Jag kan inte sluta tänka, sluta snurra det runt i mitt huvud. Jag känner mig så taskig. Så...dum. Jag skäms. Jag är så nervös. Han har rätt, han har lyckats komma åt mig, hur han nu har gjort det, jag vet inte. Jag tycker om honom. Jag gör ju det. Suck...VARFÖR måste jag då bete mig som...jag vet inte...En sur, trotsig...fjortis?! Fan.

Jag blir så trött på mig ibland....Jag beter mig allt bra illa ibland. Jag testar verkligen gränser. Jag är rädd för fan. Det blir så då...det är inte meningen! Det är verkligen inte det! Jag försöker men det blir liksom bara fel. För att jag är rädd. Det är verkligen inte meningen. Och jag vet att det inte blir bättre av att jag gör som jag gör. HELVETE! Trött jag blir på mig. Idiot är jag. Jag ska be om ursäkt. Om jag får tag i dig. Förlåt.

Vad är detta? En typ som denna har jag träffat många gånger. Och sparkat ut med en gång. Slutat höra av mig till, bett dra åt helvete, take your pick, jag har gjort det. Jag vill inte ha skit i mitt liv. Det är ju en av mina stående saker. Varför i hela världen ber jag då inte den här snubben att dra? Varför vill jag fortsätta umgås med honom? Vi är så jävla lika, på vissa saker och så satans jävla olika på andra sätt, de flesta andra sätt. Han är fucked up, precis som jag. Han är en riktig player...vem är inte det? Det retar mig, att jag retar mig på att han är det. Logiskt? Jag raggar runt, hur mycket som helst. Behöver inte ens anstränga mig. Det bara blir så. Han kanske fascinerar mig för att jag faktiskt inte kan "läsa" honom speciellt lätt och jag faktiskt får kämpa lite. Jag vet inte. Fan alltså. IDIOT! Jag vet inte vad jag ska göra. Arg jag blir! Han är fanimej en mussla, precis som jag. Igår, under en diskussion tyckte han att jag överträffade honom i att inte kunna dela med mig. Yeah....jag vet. Jag tycker faktiskt om honom. Fast han är allt det jag inte vill ha. Ena stunden är det som om han totalt ignorerar mig, nästa så beter han sig som om jag är hans flickvän och självklart ska vara med. Jag fattar inte. GAH! Nej fan...nu tar jag ett bad istället. Jävla helvete.

Är jag någonsin något annat än rädd? Jag vet inte alltid för vad. Jag beter mig ibland som ett svin, jag träffar folk som beter sig som svin. Jag försöker lägga av mig min bitska och aggressiva yta. Det är svårt. Den sitter hårt. Så är det bara. Jag är rädd för att fastna, jag är rädd för att inte höra hemma med eller hos någon. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för sällskap. Jag är rädd för att jag skulle vara känslomässigt död och inkapabel, jag är rädd för att känna för mycket. Rädd för att det inte ska vara besvarat, rädd för att det skulle vara det. Rädd för att hamna i underläge. Rädd för att bli sårbar. Rädd för att någon ska få veta något om mitt privatliv, trots att inget egentligen är hemligt men om saker går åt helvete så är det ingen som vet något, det betyder inga frågor. Jag vet inte. Det är svårt. Att öppna sig och att få någon annan att öppna sig. Du kan inte gärna kräva det ena utan det andra. Jag vill svina utan att svinas mot. Jag vill ha men inte ge. Jag är ett...svin. Jag är rädd. Jag vill inte fastna, jag vill ha allt, jag vill ha alla. Jag vill ha dig, jag vill ha mig. Jag vill inte ha någon. Inte dig, inte mig. Inte oss. Jag förstår inte. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad du vill. Jag vill prata men vill inget säga. Jag vill dela med mig men vill vara tyst. Jag vill springa vidare men jag vill stanna kvar. Jag vill visa min värme, jag vill gömma den där den är trygg. Jag vill visa min mildhet men allt som kommer fram är bitskhet och hårdhet, oberoende och avstånd. Jag vill släppas in men inte släppa in. Jag vill kräva men inte få krav. Jag är feg. Jag är rädd. Jag vill inte vara det. Man kan inget få om man inte försöker. Jag vet det. Jag kan inte hänga upp mig på gamla smärtor. Jag vet det också. Jag vill låta det varma jag har inom mig flöda. Jag känner mig bunden trots att det var just det jag inte ville. Inte till eller av en annan människa, jag är bunden av mig själv, till mig själv. Jag har mig i stenhårt koppel. Jag smiter ibland. Springer självmant tillbaka när omvärlden är kall. Eller när jag tror att den är det, när jag tror att någon ska slå mig. Jag är min egen värsta fiende. Jag vet. Helvete. Men det finns ju så mycket, mycket mer inom mig. Men försök inte styra mig. Det går inte. För det gör redan jag. Visa omtanke, värme, kärlek och respekt. Det är kanske det enda som funkar?

Jag har träffat en snubbe. Igen. Jag träffar visst alltid snubbar. Jag har visserligen träffat flera stycken det senaste. Men det är främst en jag tänker på. Han är glad, rolig, intelligent, har en massa humor. Han är snäll och rar. Han är intensiv och smått passionerad. Han är nog lite romantisk också. Han spelar den här låten om och om igen...Jag gillar honom. Men vi har lite olika syn på hur saker och ting ska fungera i hem och hus. Detta har vi redan disskuterat. Jag vet inte hur mycket allvar han menar. Men, ja, som sagt, det finns alltid ett visst mått av sanning i det man säger. Han bor fortfarande hemma...GOSH! Jag är inte ute efter en man att curla...så är dte bara. Jag är allt för rastlös för sådan skit. Jag är inte intresserad av det. Jag har redan varit där. Jag gjorde mig av med aset och det var det bästa jag någånsin gjort...Jag har varit med om allt för mycket skit i mitt liv för att vara så här ung. Jag har varit med om för mycket skit för att vara intresserad av att ta mer av den varan hur lätt som helst. Den här typen av skit dessutom...HAHAHAHA NO WAY! So... what the fuck am I supposed to do then ey? För jag gillar honom faktiskt. Jag låter tydligen inte skräckslagen när jag pratar om honom. Trots att det är en grabb som till och med bor i närheten. De övriga jag träffat den senaste tiden, eller de senaste två åren har bott ganska långt från mig. Jag har ganska raskt idiotförklarat dem. Jag avverkar dem i snabb takt. Jag springer fort så in i helvete åt andra hållet om jag tror eller känner mig fast eller pressad. Men där står jag...och är villig att ta diskussionen??! För det är jag nog faktiskt. Jag var INTE villig att ta diskussionen med den förra....jag bara lade ner det, fastän det fanns mycket hos honom jag verkligen tyckte om. Jag ville inte ta diskusionen om alkohol, om att sluta uppfostra mig, att sluta att ha en sådan negativ livssyn.

Av grabben jag nu funderar på har jag fått veta att han tror att jag definitivt kommer att komma till himlen (han är troende) därför att jag i somras troligen räddade livet på en liten pojk. Han tycker att jag är fantastisk, att jag är smart, rolig, intelligent och vacker. Gah....GAH!!!! Han ÄR smart. Han ÄR en funderande disskuterande människa. Och han kan skratta åt sig själv. Det gillar jag.

Som vanligt är mitt huvud fullt av tankar och funderingar. Som vanligt är jag sömnlös trots enorm trötthet. Som vanligt vet jag inte vad jag vill eller vart jag ska vända mig. Som vanligt är jag osäker, som vanligt är jag rädd, som vanligt är jag trött på allt, som vanligt älskar jag livet, som vanligt vill jag göra allt samtidigt, som vanligt kan jag inte bestämma mig för vad jag ska börja med. Jag vet aldrig vad jag vill, just nu vet jag nästan inte vad jag INTE vill. Jag vill ha alla dörrar öppna, jag vill inte välja någon väg av rädsla för att en annan ska försvinna. Jag vill ha allt. Jag är girig. Jag vet att det inte går. Ena stunden känner jag mig ensam och tycker att det är jobbigt. I nästa stund njuter jag av att det är så. Njuter av att ha den kontrollen över mitt liv. Varför kan jag aldrig vara nöjd? Är mina drömmar orealistiska? Är mina krav det? Är det jag drömmer om och vill ha så orimligt? Är det en barnslig dröm? Är det omöjligt? Existerar det inte? Jag har försökt hålla mig fast vid en envis tro om att det måste finnas...men tänk om det inte gör det?

Jag vill bara sova i ditt hjärta nu. Jag kan vara mer än nog för mig, hur mycket plats får jag ta?

Jag kan inte sluta tänka på honom. Han var en av de finaste människor jag någonsin träffat. Han var och hans familj är det. Så öppna och varma, så välkomnande, så mjuka och varsamma, så fulla av kärlek och omtanke. Kärleken de hyste för varandra var uppenbar, den kunde ingen som sett dem prata om varandra eller se på varandra ha missat. Jag tänker ofta på honom och orättvisan i att en så underbar människa inte finns längre. Jag tänker på vilken sanslös förlust det är för världen och vilken oförståeligt stort och enormt sår det skapat hos hans familj. Alla han träffade påverkade han, utan sin egen vetskap, till att försöka bli bättre människor. Till att försöka följa sina drömmar, till att lyssna till sin inre röst och ta tillvara på den.

Jag hamnade i en teologisk diskussion igår, om tro på Jesus Kristus och på Bibeln. Jag är inte okunnig på området men jag är inte troende. Jag önskar att jag kunde tro, jag tycker att det verkar så skönt att kunna det. Det finns ganska mycket andlighet i mig men just konceptet med en "paketlösning" har jag väldigt svårt att ta till mig.

Mannen jag skrev om blev allvarligt sjuk och när han tillslut avled så  sa någon

"han har det bra nu, han är hos Gud, Gud vill ha de bästa hos sig". Detta sagt av en person som inte ens är troende. Det provocerar mig något oerhört på så många plan. För det första; du tror inte ens på Gud, hur kan du med att uttrycka dig så till mig om Gud när du vet att inte heller jag gör det. Du vet dessutom att jag vet, att du inte tror. Hyckleri. Vad är det i så fall för en Gud du uttrycker tro till? En gammaltestamentlig avundsjuk och hård Gud som inte är aktuell längre på samma vis i och med att NT kom där Jesus bringade kärlek, förlåtelse och försoning till människorna. Det innebär att ditt uttalande inte bara är hyckel utan okunnigt, det retar mig illa eftersom inte heller du egentligen är okunnig på området. Det du nog egentligen vill åstadkomma är dramatik. Det är din grej.

Den diskussion jag hamnade i igår handlade om att tro och om texter. Personen ifråga menade sig ha de äldsta texterna och den enda sanna tron. Alla andra texter var lögn och all annan tro var fel. Detta gör mig också oerhört provocerad. Det var inte meningen att bli så upprörd men det blev jag. Jag var inte ute efter att säga att hans tro var fel men jag tycker någonstans att man inte kan gå på som en ångvält och stirra sig blind på sin egen sanning när det så uppenbart finns så många.

Att säga att Bibeln är sann, att texten i den är äkta medan Koranen är falsk gör mig ärligt talat skitförbannad. Jag kunde inte annat än att fråga "Vilken Bibel"? Det finns mängder av olika Biblar, det finns många olika översättningar, det finns olika grundtexter osv osv.... Han svarade "den grekiska" första texten är det jag menar och den har jag hemma, den har jag läst". Men alltså...jag försökte förklara för honom, för att få honom att förstå orimligheten in att säga att Bibeln är sann och Koranen falsk.

Jag kände mig dum efteråt och arg och lite uppgiven. Dels så kändes det som att jag trots allt försökt ta ifrån honom hans tro, det var inte det jag var ute efter, genom att försöka förklara för honom att forskare fortfarande strävar och letar och undersöker gamla texter och att man inte kan säga att man har originalen, om han hade det så vore det hans skyldighet att ge dem vidare till nämnda forskare.

Jag var arg därför att jag blir så provocerad av att människor resonerar som så att de har och äger den enda sanningen och inte är ens är villiga att lyssna på vad andra människor har att säga om det. Kristendomen är absolut en av världens största religioner men det är inte den enda. De som brukar räknas som de fem stora världsreligionerna inrymmer ju mänga människor men långt ifrån alla och det säger dessutom ingenting om alla olika inriktningar inom varje religion som kan skilja sig så mycket åt att det enda man delar är tron på Jesus eller Mohammad och ändå....så räknar sig allihop som kristna eller muslimer trots att en kristen ibland kan ha mer gemensamt trosmässigt med en muslim än med en annan kristen.

Uppgiven för att jag inte att  kan förstå varför man inte tar till sig och ser sådana här saker. Inte undra på att människor är rädda för varandra när man inte är villig att ens försöka  förstå varandra. Å andra sidan kanske det kan sägas om mig också, jag håller stenhårt på att man ska försöka förstå varandra medan jag själv har svårt att förstå och acceptera att man inte vill det. Jag är kanske lika småsint och trångsynt som de människor jag kritiserar?

"De stora frågorna är särskilt vackra, kanske för att de är eviga" som min saknade vän sa.