Är jag någonsin något annat än rädd? Jag vet inte alltid för vad. Jag beter mig ibland som ett svin, jag träffar folk som beter sig som svin. Jag försöker lägga av mig min bitska och aggressiva yta. Det är svårt. Den sitter hårt. Så är det bara. Jag är rädd för att fastna, jag är rädd för att inte höra hemma med eller hos någon. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för sällskap. Jag är rädd för att jag skulle vara känslomässigt död och inkapabel, jag är rädd för att känna för mycket. Rädd för att det inte ska vara besvarat, rädd för att det skulle vara det. Rädd för att hamna i underläge. Rädd för att bli sårbar. Rädd för att någon ska få veta något om mitt privatliv, trots att inget egentligen är hemligt men om saker går åt helvete så är det ingen som vet något, det betyder inga frågor. Jag vet inte. Det är svårt. Att öppna sig och att få någon annan att öppna sig. Du kan inte gärna kräva det ena utan det andra. Jag vill svina utan att svinas mot. Jag vill ha men inte ge. Jag är ett...svin. Jag är rädd. Jag vill inte fastna, jag vill ha allt, jag vill ha alla. Jag vill ha dig, jag vill ha mig. Jag vill inte ha någon. Inte dig, inte mig. Inte oss. Jag förstår inte. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad du vill. Jag vill prata men vill inget säga. Jag vill dela med mig men vill vara tyst. Jag vill springa vidare men jag vill stanna kvar. Jag vill visa min värme, jag vill gömma den där den är trygg. Jag vill visa min mildhet men allt som kommer fram är bitskhet och hårdhet, oberoende och avstånd. Jag vill släppas in men inte släppa in. Jag vill kräva men inte få krav. Jag är feg. Jag är rädd. Jag vill inte vara det. Man kan inget få om man inte försöker. Jag vet det. Jag kan inte hänga upp mig på gamla smärtor. Jag vet det också. Jag vill låta det varma jag har inom mig flöda. Jag känner mig bunden trots att det var just det jag inte ville. Inte till eller av en annan människa, jag är bunden av mig själv, till mig själv. Jag har mig i stenhårt koppel. Jag smiter ibland. Springer självmant tillbaka när omvärlden är kall. Eller när jag tror att den är det, när jag tror att någon ska slå mig. Jag är min egen värsta fiende. Jag vet. Helvete. Men det finns ju så mycket, mycket mer inom mig. Men försök inte styra mig. Det går inte. För det gör redan jag. Visa omtanke, värme, kärlek och respekt. Det är kanske det enda som funkar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Orden flyter i mitt inre utan sammanhang. Det är som en historia, en berättelse som vill bli berättad men ännu inte har hittat sin början, sin ordning, sin handling och där slutet ligger dolt i framtidens dunkel. Jag strävar efter att sätta samman me...

Jag vill be alla dra åt helvete. Jag vill be alla dra ÅT HELVETE! JAg vill ha min livslust åter. Jag avskyr att se mig i spegeln och bara se HENNE. Bara se den där kvinnan. Kvinnan jag alltid fått höra att jag är så lik, att jag ser ut precis som hon...

Det var ett tag sedan jag skrev och i mitt fall är det oftast en bra sak. Då har det förmodligen hänt mer än den vanliga skiten som jag kunnat hantera. Eller så har det hänt mycket och jag vill inte prata om det. Just nu kanske både och. En del saker...

Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende.   Min hjärna vägrar sluta bråka med mig. Min hjärna vägrar låta mig vila. Min hjärna vägrar...

Jag har funderat vidare. Jag behöver inte mina studier som tillflykt längre. Jag blir idiot av att bara jobba, jag blir idiot av att bara plugga. Jag tyckte att det var skönt, de första veckorna, med att börja skolan igen. Men nu...? Nej. Jag tycker ...