Att känna smärtan riva genom själen är något jag inte önskar min värsta fiende. Att kväva smärtan, att riva ut hjärtat - det är ganska lätt gjort. Konsekvensen är att man placerar alla känslor långt, långt djupt inom sig och man vägrar hantera dem, vägrar erkänna dem. Man blir verkligen kall. Och cynisk. Och hjärtlös. Man känner inget djupare för någon. Man ser bara falskhet hos människor. Man ser bara ytan....och man föraktar den.

Det här tillståndet är svårare att ta sig ur än om man från början hade försökt att handskas med hjärtesorgen.

Din cynism och människoförakt läggs ovanpå och man analyserar allt och alla. Till detta kommer så övertygelsen att det inte finns en enda människa i världen som vill dig något gott, det finns ingen du någonsin kan älska eller som kan älska dig eftersom det enda du ser är människors falskhet. Man blir deprimerad. På riktigt deprimerad. Även när man kanske har lyckats ta sig förbi de värsta delarna av det tillståndet så kommer mörkret som en gång brett ut sig under dina fötter och i djupet av din själ alltid att finnas kvar där. Mer eller mindre stort. Du kommer aldrig att kunna glömma det. Det kommer alltid att vara en del av dig.

Man lyssnar inte på vad folk säger och man tror inte på vad de lovar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Orden flyter i mitt inre utan sammanhang. Det är som en historia, en berättelse som vill bli berättad men ännu inte har hittat sin början, sin ordning, sin handling och där slutet ligger dolt i framtidens dunkel. Jag strävar efter att sätta samman me...

Jag vill be alla dra åt helvete. Jag vill be alla dra ÅT HELVETE! JAg vill ha min livslust åter. Jag avskyr att se mig i spegeln och bara se HENNE. Bara se den där kvinnan. Kvinnan jag alltid fått höra att jag är så lik, att jag ser ut precis som hon...

Det var ett tag sedan jag skrev och i mitt fall är det oftast en bra sak. Då har det förmodligen hänt mer än den vanliga skiten som jag kunnat hantera. Eller så har det hänt mycket och jag vill inte prata om det. Just nu kanske både och. En del saker...

Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende. Jag är min egen värsta fiende.   Min hjärna vägrar sluta bråka med mig. Min hjärna vägrar låta mig vila. Min hjärna vägrar...

Jag har funderat vidare. Jag behöver inte mina studier som tillflykt längre. Jag blir idiot av att bara jobba, jag blir idiot av att bara plugga. Jag tyckte att det var skönt, de första veckorna, med att börja skolan igen. Men nu...? Nej. Jag tycker ...