Trying to keep loneliness at bay. Försöker hålla den borta. Jag fylle rmina dagar och kvällar med människor och med jobb. Jag slipper tänka då. Det går för det mesta bra. Men ikväll blev jag ensam här. Egentligen är det ju det jag borde vara kanske. Fan. Jag vill bara ha kramar nu. Sjunka ned i en varm famn och njuta av närheten till en annan människa. Det vore underbart. När jag är ute eller med folk så verkar jag vara så stark, så oberoende. Ingen vet hur gärna jag vill gråta. Ingen vet hur gärna jag vill sätta mig ned på marken och säga "snälla stryk mig över håret, krama mig och säg att allt kommer bli bra". Ingen vet