Idag gjorde jag något jag aldrig gjort förut. Tog kontakt med en kurator. Inte vet jag om det kommer att hjälpa men ja...jag är trött på att ständigt behöva kämpa med detta. Det finns ingen runt mig som jag känner att jag kan öppna mig för och som skulle orka med det. Känns olustigt och konstigt men kanske värt ett försök? Jag har ju klarat mig hittills. Men hur länge är det egentligen? Hela mitt liv....men det blev värre för 6-7 år sedan med allt som hänt, slag i slag i mitt liv. Därefter böev det riktigt illa för 5 år sedan, sedan dess har mitt liv varit en enda lång resa i mörkret med inslag av ljus. I perioder stora och långa perioder av ljus till och med. Att säga något annat vore ren och skär lögn. Men mörkret har alltid funnits där. Tvivlet, ångesten, misstänksamheten och längtan efter ensamhet och stillhet, efter mörkret, efter döden. På något vis har jag ändå fortsatt att andas. Jag har ångrat mig i sista stund och låtit bli att på flit köra av vägen eller liknande saker. Inte så mycket på grund av att jag inte ville dö som att jag plötsligt drabbades av mitt ständiga dåliga samvete, "det är inte min bil, mamma behöver mig, jag kan inte lämna lillebror ensam med allt....". Kanske låter det som feghet eller bortförklaringar och att jag visst ville leva. Ibland var det så också. Mest fick jag dock ångest över att göra någon annan ledsen, det är något jag alltid haft svårt för. Det kan också därför vara en del av orsaken till att jag är sådan här ibland. Jag kan inte säga nej. Jag har otroligt svårt för att säga nej till någon som behöver mig. Det skär i hela mig av att göra det. Det gör att jag tömmer mig på energi. Hur säger man "nej" till någon som gråter? Hur ska jag lära mig att inte säga "ja" när mitt hjärta säger "nej"?