Ja, den gör ju det. Så mycket har hänt, så mycket har inte hänt. Så mycket har ändrat kurs, annat inte. En del saker har fått en nytändning. Som min glädje för livet. Jag har kommit till en del insikter. Visst är det så att inget alltid står stilla. Utvecklingen är en spiral, om den går upp eller ned varierar, åt vilket håll den går är upp till mig, så länge det inte är en cirkel som alltid börjar om så kommer man alltid att utvecklas och hitta nya vägar. Bra eller dåliga. Vem bestämmer vad som är vad? Jag har gjort mig fri från element i mitt liv som jag inte vill ha där. Jag har mycket kvar att göra. Ensamheten är just nu inte så tung att bära då det inte längre är samma typ av ensamhet. Idag har jag suttit hemma och njutit. Jag har äntligen fått lite ny energi. Lite nytt liv och ny glädje. Jag känner mig lycklig igen. Lycklig i mig själv. Det var längesedan. Jag har åter igen erövrat en bit av mig själv som jag förlorat och dessutom vunnit ny mark. Som sagt, en spiral, inte en cirkel. Mycket i en spiral upprepas, formen är onekligen densamma som cirkels med skillnaden att den inte är sluten. Lite, lite, lite förändras. Det mesta fortsätter som vanligt. Som ringar på ett träd läggs en ring ovan den andra och vittnar tillslut, förhoppningsvis om samlad visdom, om insikter och kunskap.

Jag har mycket kvar att lära om livet, om mig själv och om andra människor.

Jag har hittat min ryggrad igen, jag har hittat kärleken som bor i mitt hjärta. Jag har hittat spontaniteten och tron på min egen kapacitet igen. Delar av den i alla fall.

Just nu är jag glad över att vara ensam. Detta går också i perioder. Tanken slog mig just att....jag blir ledsen, nedstämd och tungsint när jag uppfylls av tvivel och funderingar, av ångest och oro över att vara oälskad. Inte så konstigt kanske. Nej, självklart inte. Känslan är svår att förklara, vem skulle inte bli ledsen och nedstämd av dessa känslor? Vad jag menar är...När jag själv kanske, kanske, kanske vågar öppna mig och satsa något av mig själv så känner jag mig så oerhört sårbar, jag är så oerhört rädd för att bli sårad än en gång. När det sker och när det inte fungerar, oavsett om det är jag eller någon annan som bryter så kan jag inte annat än ställa mig frågan...Är det jag som är så omöjlig att älska? Eller är det jag som inte kan älska någon annan? När jag släpper någon innanför mitt skal, känner de sig lurade då? Att jag inte var något att ha trots allt?

Jag vet inte. För mycket skit i mitt liv.

Just nu har jag dock, igen, tagit avstånd och skurit bort delar som jag inte vill ha i mitt liv som sagt. Det känns skönt. Jag är bättre just nu. Min energinivå har byggts upp något lite igen. Förmodligen av kicken man får av att ta kontroll och ta beslut som man vet är rätt och som man trivs med. Besluten var svåra och satt långt in. Men nu är det gjort. Let it be done.