Det sliter i mig ikväll. Jag känner mig så hjärtskärande ensam. Varför ska det vara så svårt med allting? Varför kan jag träffa någon som jag faktiskt kan älska och som kan älska mig? Är jag förvisad till ensamhet på grund av min stolthet och min ovilja att ta vad som helst?

Jag kom hem efter jobbet och det var som om luften gick ur mig. Vad hände nu? Jag trillade tillbaka flera veckor i mina funderingar, i mitt humör och sinnestämning. Vad skulle det vara bra för? Kanske för att jag är trött? Just nu undrar jag hur jag ska orka med två arbetsdagar till. Jag har ingen lust att gå ut genom dörren mer på flera dagar. Jag vill inte. Jag vill vara ifred. Samtidigt vet jag att enda sättet att fördriva min sinnesstämning i längre stunder är att omge mig av människor, som jag ju inte orkar med egentligen. Det hela är mycket motstridigt. Och kontraproduktivt. Det blir fan ingen rätsida på mig. Nej...jag är nog bara trött...och ensam ikväll. Ena stunden är det allt jag vill, det jag vill mest i hela världen - att vara ensam, att vara ifred, att aldrig behöva prata med någon mer. I nästa så önskar jag att jag orkade med hela världen. Jag älskar den och människorna runt om mig, mina vänner, min familj och alla underbara nya personer man träffar. Varför måsta jag vara så....tvär? Bipolär?