Nyfiken och törstig på livet men trött på människor. Jag är ung. Jag har ändå fått mina orsaker att vara trött på människor, slag efter slag efter slag från olika människor jag vågat släppa in i mitt liv efter att det gått en tid och jag trott att det var bra människor. Av dem blir jag sårad, på mig blir jag arg. Hur kunde jag tro dem? Hur naiv får man bli? Jag låter bitter, kanske är jag det men mest är jag trött. Själen känns gammal även om kroppen inte är det. Jag är fortfarande naiv kan jag tro. Misstro och analys. Minsta sak kan få mig att sluta mig. det har varit för mycket. Människor som lyckats krypa inanför skinnet på mig, in i mitt hjärta som var stängt bara för att slita det ur bröstet på mig. Satte sista stygnet och spiken i mitt pansar. Jag tror dig inte. Jag lyssnar inte på vad du säger och tror inte på vad du lovar. Lova hellre inget, säg inget, då finns det inget.

Jag älskar ändå livet. Paradoxalt. Jag älskar mitt liv. Jag är nyfiken på omvärlden. Jag kan färdas med buss utan att det stör mig att jag glömde något att läsa. Jag betraktar naturen och känner mig totalt hänförd. Musiken stänger ute ljudet från människor. Dessa varelser som kan te sig så spännande och intressanta men som kan göra mig obeghaglig till mods. Bland dem florerar lögner och missunsamhet. Naturen är våldsam, givmild och ärlig. Hon är bister, hon är stolt, hon är tålmodig men vredgas när gränsen är passerad. Hon är vacker och jag älskar henne.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag litar inte på mig själv. Jag kan dupera andra men bäst är jag på att dupera mig själv. Jag vill men jag är rädd, jag vågar men är feg. Jag vill våga, jag vill inte vara rädd. Det smärtar. Jag har gått på så många minor. Jag har sprängt dem allihop. Vägen framför mig borde vara ren. Allt jag ser är fler. När ska det ta slut? Ska det förtsätta i all evighet? När kan jag få känna förtröstan? Var finns trygghet? Allt jag ser är fällor och hål. Alla vill något men alla vill inget. Vad vill jag? Var är lugn? Var är harmoni? Flickan kör ensam bilen med tårarna stillade. De har tagit slut. Den mötande bilens strålkastare är så starka. Ska jag släcka dem? Låta dem möta mina? Men jag vill inte släcka någon annans ljus. Jag råder bara över mitt eget. Feg. Rädd. Nyfiken. Fylld av liv. Bottenlöst ensam. Mörkret suger. Det drar. Jag är en del av det. Det finns inom mig. Djupare än var skogstjärn. Lika outgrundlig och svårfångad. Tycks bära på svar men bringar endast nya frågor. Vad nu? Avskildheten är trygg. Den är tung men den sårar inte. Det smeker min kind och öppnar djupet, drar mig med...men den sårar inte. Den sviker inte. Jag kan lita på den. Mörkret är min vän. Mörkret omfamnar mig. Tystnaden är som balsam för själen, likt solens strålar på stängda ögonlock. Om bara solen ville värma mina ögonlock.