Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är



Jag tror nog ändock på en ständig utveckling, en ständigt pågående process, en liten bit i taget. Jag kan aldrig lära mig fullt ut vem jag är eftersom jag är dynamisk och föränderlig, precis som alla andra. Det gäller kanske bara att vara lyhörd det det som sker och lyhörd på sig själv. Att inte glömma bort sig själv och springa därifrån.

Melissa Horn skriver underbara texter, som tagna från mina tankar. Kanske skulle man se det som en tröst eller en bit på vägen till en ny insikt. En annan människa har kunnat skriva precis det jag själv tänker och känner. Det betyder att andra tänker och känner likadant. Varför är jag så hård? Jag hade en diskussion med en vän inatt om det. Att jag stänger så totalt mot människor som jag blir rädd för eller som jag upplever sviker mig. Eller helt enkelt, att de gör något jag inte gillar och som jag vet och har upplevt kan leda till fruktansvärt jobbiga saker. Istället för att bli ledsen, arg eller besviken för stunden och på den människan, så tar jag åt mig. Djupt. Jag stänger av. Jag stänger in. Det man letar efter det hittar man. Det jag söker finner jag. Precis samma princip gäller allt. Jag, som tror att ingen kan älska mig, att alla är svin och idioter, jag ser bara sådant som bekräftar det. På det viset är jag fullt medveten om att jag binder ris för egen rygg. Jag vet verkligen det. Men i det där ögonblicket när det sker. När jag blir rädd eller ser något som får mina varningsklockor att ringa så tar det mindre än en milliesekund innan murar och pansar är uppe och återigen känner jag hur livsglädjen i mina ögon ersätts av sorg, själslig trötthet och en känsla av att vara så otroligt gammal. Jag ser igenom ditt spel. Jag är inte imonerad. Jag vill ha äkthet. Jag vill möta DIG inte den fasad du ställer upp. Jag vill se att det går att lita på dig. Jag vet att jag inte borde vara så snabb med att sluta murarna kring mig men som sagt, i ögonblicket då det sker, då muren redan är redo, så är det nästan omöjligt att hindra den. Det sker innan jag hunnit blinka. Jag blir kall, cynisk, hård och kanske till och med elak om du säger något som provocerar mig. Jag kommer förmodligen att häckla dig. Förminska dig till ett ingenting och idiotförklara dig utan att du kanske ens förstår att det är vad jag gör, eftersom jag är skicklig på det. Du kanske förstår det efter en stund. När jag har gått.Jag försöker att arbeta på det. Jag vill inte att andra ska få lov att rucka min världsbild och mitt inre, det som är jag, min essens när de bekräftar det jag från början misstänkt, att du är en idiot, att du är opålitlig, att allt du är duktig på är att bryta löften. Jag vill kunna hitta balansen i detta som gör det möjligt för mig att sätta stopp, ruska på mig och sedan gå vidare. Jag vill få lov att känna mig sårad, irriterad eller arg utan att göra det till en del av mig, så som jag gör nu. Det är tungt att bära. Jag bryter inte ihop. Jag biter ihop. Införlivar känslan i min själ och sluter mig hårdare.

Melissa Horn skriver även om detta. Hon är fantastisk.

Det är verkligen så. Jag vill älska, jag bär så otroligt mycket inom mig som jag inte vågar dela med mig av. Men jag behöver tid. Jag behöver så mycket tid och tålamod. Jag behöver tid att älska fritt, tid att falla fritt. För om jag bara vågade, så vet jag att jag kan.