Jag kan inte sluta tänka, sluta snurra det runt i mitt huvud. Jag känner mig så taskig. Så...dum. Jag skäms. Jag är så nervös. Han har rätt, han har lyckats komma åt mig, hur han nu har gjort det, jag vet inte. Jag tycker om honom. Jag gör ju det. Suck...VARFÖR måste jag då bete mig som...jag vet inte...En sur, trotsig...fjortis?! Fan.

Jag blir så trött på mig ibland....Jag beter mig allt bra illa ibland. Jag testar verkligen gränser. Jag är rädd för fan. Det blir så då...det är inte meningen! Det är verkligen inte det! Jag försöker men det blir liksom bara fel. För att jag är rädd. Det är verkligen inte meningen. Och jag vet att det inte blir bättre av att jag gör som jag gör. HELVETE! Trött jag blir på mig. Idiot är jag. Jag ska be om ursäkt. Om jag får tag i dig. Förlåt.

Vad är detta? En typ som denna har jag träffat många gånger. Och sparkat ut med en gång. Slutat höra av mig till, bett dra åt helvete, take your pick, jag har gjort det. Jag vill inte ha skit i mitt liv. Det är ju en av mina stående saker. Varför i hela världen ber jag då inte den här snubben att dra? Varför vill jag fortsätta umgås med honom? Vi är så jävla lika, på vissa saker och så satans jävla olika på andra sätt, de flesta andra sätt. Han är fucked up, precis som jag. Han är en riktig player...vem är inte det? Det retar mig, att jag retar mig på att han är det. Logiskt? Jag raggar runt, hur mycket som helst. Behöver inte ens anstränga mig. Det bara blir så. Han kanske fascinerar mig för att jag faktiskt inte kan "läsa" honom speciellt lätt och jag faktiskt får kämpa lite. Jag vet inte. Fan alltså. IDIOT! Jag vet inte vad jag ska göra. Arg jag blir! Han är fanimej en mussla, precis som jag. Igår, under en diskussion tyckte han att jag överträffade honom i att inte kunna dela med mig. Yeah....jag vet. Jag tycker faktiskt om honom. Fast han är allt det jag inte vill ha. Ena stunden är det som om han totalt ignorerar mig, nästa så beter han sig som om jag är hans flickvän och självklart ska vara med. Jag fattar inte. GAH! Nej fan...nu tar jag ett bad istället. Jävla helvete.

Är jag någonsin något annat än rädd? Jag vet inte alltid för vad. Jag beter mig ibland som ett svin, jag träffar folk som beter sig som svin. Jag försöker lägga av mig min bitska och aggressiva yta. Det är svårt. Den sitter hårt. Så är det bara. Jag är rädd för att fastna, jag är rädd för att inte höra hemma med eller hos någon. Jag är rädd för att vara ensam, jag är rädd för sällskap. Jag är rädd för att jag skulle vara känslomässigt död och inkapabel, jag är rädd för att känna för mycket. Rädd för att det inte ska vara besvarat, rädd för att det skulle vara det. Rädd för att hamna i underläge. Rädd för att bli sårbar. Rädd för att någon ska få veta något om mitt privatliv, trots att inget egentligen är hemligt men om saker går åt helvete så är det ingen som vet något, det betyder inga frågor. Jag vet inte. Det är svårt. Att öppna sig och att få någon annan att öppna sig. Du kan inte gärna kräva det ena utan det andra. Jag vill svina utan att svinas mot. Jag vill ha men inte ge. Jag är ett...svin. Jag är rädd. Jag vill inte fastna, jag vill ha allt, jag vill ha alla. Jag vill ha dig, jag vill ha mig. Jag vill inte ha någon. Inte dig, inte mig. Inte oss. Jag förstår inte. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad du vill. Jag vill prata men vill inget säga. Jag vill dela med mig men vill vara tyst. Jag vill springa vidare men jag vill stanna kvar. Jag vill visa min värme, jag vill gömma den där den är trygg. Jag vill visa min mildhet men allt som kommer fram är bitskhet och hårdhet, oberoende och avstånd. Jag vill släppas in men inte släppa in. Jag vill kräva men inte få krav. Jag är feg. Jag är rädd. Jag vill inte vara det. Man kan inget få om man inte försöker. Jag vet det. Jag kan inte hänga upp mig på gamla smärtor. Jag vet det också. Jag vill låta det varma jag har inom mig flöda. Jag känner mig bunden trots att det var just det jag inte ville. Inte till eller av en annan människa, jag är bunden av mig själv, till mig själv. Jag har mig i stenhårt koppel. Jag smiter ibland. Springer självmant tillbaka när omvärlden är kall. Eller när jag tror att den är det, när jag tror att någon ska slå mig. Jag är min egen värsta fiende. Jag vet. Helvete. Men det finns ju så mycket, mycket mer inom mig. Men försök inte styra mig. Det går inte. För det gör redan jag. Visa omtanke, värme, kärlek och respekt. Det är kanske det enda som funkar?