Visst finns det dagar som jag kan vara snäll, visst finns det dagar då jag kan låtsas som förut. Men de flesta dagar gör det ont. Det fanns en kärlek men du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut. Jag vet inte ens om jag älskar dig ännu. Du har gjort för ont. Det är att leka med eld när du tar upp det här igen, för du ser i mina ögon att jag försvann för längesedan. Det finns inget att försvara, inget att förklara....jag gav upp för längesedan. Kanske älskar jag dig. Men jag är ledsen, jag tycker inte om dig. Du är faktiskt inte en människa jag hade valt att umgås med om du inte varit min mor. Du är elak och manipulativ, en dramatisk martyr. En blandning av dominans och "ta hand om mig jag är så liten". Jag orkar inte mer.

Jag som trodde att jag var kvar men jag har börjat om på nytt, det vet jag när jag ser dig.

Jag gav upp för längesedan. Jag har fått nog. Man låter det värsta gå ut över dem som står en närmast men du gick för hårt fram med mig. Jag var också sjuk. Jag har fortfarande mina men. Jag är fortfarande inte bra och kommer kanske aldrig bli. Jag orkar inte med en sådan här omgång till. Jag står dig inte närmast längre...och det var längesedan du stod mig närmast. Du kommer att driva mig bort från dig. Än längre bort än var jag redan är. Jag har mitt eget liv nu. Ett liv jag ogärna inviger och inkluderar dig i. Jag ser dig och vet inte vad jag ska säga till dig. Jag vet inte vad jag ska prata med dig om. Jag har inget att säga. Förlåt mig.

Jag gav upp för längesedan. Inget att försvara, inget att förklara, inget att behaga.  Jag försvann för längesedan.