..så överreagerar jag bara. Jag kanske bara törstar efter närhet och värme? Jag vet inte. Men alltså. Jag tycker ju om det där som glimtar till hos honom. Det gör jag. Jag tänker för mycket på det här. Jag måste ockupera mig med något annat. Jag har gått hemma i för många dagar. Jag blir knäpp av det. Jag blir så otroligt lätt introvert. Konstigt egentligen. Ju längre jag är utan folk runt om mig desto svårare är det att ta sig ut, svårare att prata med folk, svårare att vilja det. Lättare att stänga in sig, inte bara i lägenheten, för det gör jag inte riktigt, men det är lätt att stänga in mig i mig själv. Jag går ut på promenader men ser inte människorna i min omgivning, jag undviker dem. Går vägar där jag inte träffar så mycket folk. Hälsar inte om jag inte måste. Stirrar i marken och skyller på min dåliga syn om någon skulle påpeka en missad hälsning i efterhand. Stänger in mig i mitt huvud med mina tankar och funderingar. Men av någon orsak kan jag inte stänga av honom. Jag kan inte förklara varför. Jag vet inte. Kanske har jag inte försökt tillräckligt mycket? Kanske har C rätt när hon säger att han smög sig in? Litar på honom gör jag inte...men han finns där lik förbannat.

...jag är trött på att inte våga? Kanske för att jag trots allt faktiskt känner något överhuvudtaget. Något annat än bara en vilja att analysera och rata. Men varför måste det ske för någon som på sätt och vis, som jag tidigare sagt, representerar mycket av det jag inte vill ha, som jag redan utsatts för. Vill jag någonstans bevisa att jag hade rätt i att inte tro på kärleken? Vill jag bevisa att man blir sårad? Vill jag bara ha en utmaning som känns? Vill jag ha något som känns alls kanske? För det gör det. Det känns. Jag kan inte stänga av det så som jag kunnat förut. Jag ÄR trött på att inte våga. Jag ÄR trött på att inget känna. Jag är TRÖTT på att vara rädd. Samtidigt så sitter jag ju här och är just rädd. Man ska försöka ha positiva tankar, förhoppningar och tro på framtiden och på det man känner. Jag försöker. Jag försöker. Jag undrar hur mycket jag kommer att ta, hur mycket jag kommer att tåla. Jag vill nå fram, få igenom mitt budskap, få respons. Ge värme, ge av mig, få värme och få av dig.

....utsätter jag mig för sådant här? Jag vet ju att han är en player. Jag vet ju det. Jag vet att han varit otrogen en mängd gånger, har taskig moral osv ...hur kan jag ändå tycka om honom? Jag har ju sprungit fort som tusan från sådant här förr. Otrohet var ju en av de sakerna som helt ställde till det och fuckade upp mitt liv. Hemliga telefonsamtal, hemliga sms...smusslande, lögner...lögner, lögner, lögner. Det var visserligen många saker som ställde till mitt liv. Eller ställer till mitt liv.

Jag har fått be om ursäkt. Har fått förklara lite. Kändes bra. Känner mig lugnare. På det sättet i alla fall. Jag blir inte klok på honom. I don't know shit. För ögonblicket är jag övertygad om att han kommer krossa mig och slita ut mitt hjärta. Min ångest är just nu total. Jag brukar inte lämna ut mig själv så här till någon. Jag är skräckslagen igen. Fast på ett annat sätt. Jag öppnade mig. Nu är jag sårbar. Nu känns det uppenbart hur lätt det är att krossa mig. Snälla, krossa mig inte.