När jag inte har annat eller andra som ockuperar mina tankar så faller jag tillbaka. Varför är det så? Är jag verkligen så olycklig? Är jag olycklig för att jag ÄR olycklig....eller är jag olycklig för att jag är ensam? Det blir alltid bättre när jag har sällskap jag tycker om och trivs med. Det blir till och med bättre när jag omges av människor jag inte ens känner men som jag ska interagera med ändå. Jag fick en energikick i ett par dagar efter lite olika beslut rörande min vardag. Jag kände mig glad och lycklig och trodde att ångesten jag haft nu hade släppt och att orsaken till den var åtgärdad. Det blev ju värre igen när alla "måsten" tornade upp sig men....jag avstyrde ju det. Jag var full av energi, livslust och framtidstro. Tills idag. Jag vet inte varför. Kanske för att jag sovit för lite. Kan bli så då. Det hela förstärks när jag inte har energin till att hålla det stånget. Jag blir trött, vill inte ha sällskap samtidigt som det är just sällskap jag mest av allt vill ha. Jag vill ut samtidigt som jag inte kan förmå mig till att kliva genom dörren.

Människan är väl ett flockdjur? Samtidigt som alla i den "moderna västvärlden" säger att du ska finna lyckan i dig själv, att ensam är stark, att du inte får behöva någon annan. Att vi ska vara starka, självgående....självuppfyllande...Det är skamligt att behöva någon. Det är skamligt att påstå att man behöver sällskap för att känna sig lugn och lycklig. Det är pinsamt, barnsligt och skamligt. Vi ska ju vara starka individer.

Det finns andra ideér om sådant här i andra delar av världen. Andra uppfattningar om hur man tar hand om varandra och vad som gör människor lyckliga. Tankar som totalt går emot det västvärlden med sin individualism propagerar för. Var lider människor av flest depressioner? Var tar människor livet av sig? Var isolerar sig människor? Var har de slutat se varandra? Var har de slutat hjälpa varandra? Var utsätter vi oss för självsvält, eller frosseri, allt för att döva känslor, allt för att fylla tomhet, allt för att gröpa ur det som är fel. Här. Här gör vi så. Här sätter vi en ära i att klara oss själva och aldrig behöva någon. Här. Här är vi olyckliga och isolerade från varandra. Här får vi inte behöva någon annan. Vad ska vi ta oss till när samhällets norm talar mot vår natur? Hur ska vi kunna förändra normen? För det är väl ändå den vi måste förändra? För hur skulle vi kunna förändra vår natur i den takt som i så fall behövs för att vi ska sluta behöva varandra när människan varit konstruerad på samma sätt i så lång tid. Vi kommer inte att klara det. Det är lättare att försöka lägga känslan av skam inför att behöva någon åt sidan. Det är lättare att försäka lägga känslan av misslyckande inför att behöva någon åt sidan. Hur kan det vara ett misslyckande så länge vi inte glömmer bort att vi inte ska utplåna oss själva i önskan att behaga andra? Men visst behöver vi andra människor. Eller?