Det snurrar mycket i mitt huvud nu. Ska börja studera igen den här terminen. Jag är nervös. De dåliga dagarna, de dåliga perioderna är fortfarande så allt för många, långa och djupa för att jag känna mig helt säker. Jag ser visserligen fram mot det, det gör jag. Jag tycker ju att det är roligt och jag har saknat det. Jag hade funderingar på att göra fältstudier också i ett land jag nyss besökte. Jag vill verkligen samtidigt som jag nog faktiskt inte vill det. Det vore roligt och intressant, icke tu tal om det. Det vore dessutom förmodligen högst genomförbart. Men jag vet inte...tänk om jag inte räcker till? Tänk om jag bryter ihop? Är det verkligen min plats? Jag kan åka dit ändå. Det kommer jag förmodligen att göra. Men är det inte hennes plats och inte min? På många sätt så känns det som om nästan vad och var som helst kan vara min plats. Det spelar inte så stor roll, jag tycker att det mesta är lika spännande och roligt. Jag vet inte. Samtidigt som jag vill ut och iväg, skriva intressanta essäer och uppsatser så kan jag ju inte ens förmå mig till att göra något skol-relaterat på datorn. Jag har inte öppnat en bok för att börja konstruera och hitta teorier att arbeta utifrån. Jag har försökt. Många gånger. Men det slutar bara med att jag sitter och stirrar på datorn. Plötsligt upptäcker jag att hela dagen har gått. Det är mörkt ute. Spotify spelar musik. Jag ligger ned i soffan och är så djupt borta i mig själv och min ångest. Jag ligger och stirrar på min lilla julstad med optiska små ljusslingor som skiftar i massa olika vackra färger. Jag försvinner in i mörkret, i färgskiftningarna och musiken. In i ångesten. Jag längtar efter att bara lägga mig ute i snön. Ute i kylan och låta snöns tysta mjukhet omlsuta mig. Kylan bedövar mig. Jag vill ligga där och på dagen betrakta molnens formationer när de passerar och stjärnornas stumma tröst om natten. Tystnaden.

Du, som vet att jag skriver dessa mina ord här, min bästa vän i hela världen, var inte orolig. Jag är seg och kommer inte att ge upp. Jag är verkligen glad, lycklig och tacksam över att du finns. Utan dig vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Du är som min ryggrad, du är vad som håller mig upprätt. Du finns alltid där. Jag är så oerhört tacksam över det. Jag hoppas att du vet det. Jag älskar dig. Massor. Jag önskar att jag kunde ta din smärta och göra dig frisk och stark så som du borde vara.

Den där pojken kom ju igår också...och bara..höll mig sällskap. Han bara kramade mig, satte på en film och placerade mig i sitt knä och höll om mig. Det är något märkligt med honom, jag har sagt det förut till dig. Han gör mig så lugn. I morse kom han tillbaka och kröp ned hos mig i sängen. I sömnen höll han om mig...jag skulle nästan vilja säga kärleksfullt och smög in handen i mitt hår och drog mig intill sig....så tröstande.