När är det okej att erkänna att man behöver någon? När vet man att det är en viss person man behöver? Vet man någonsin det egentligen? Eller är det så att man får passa på att ta eller ta emot det där det finns eller finns möjlighet? Är alla lika möjliga eller omöjliga? Finns det ingen "The One"? utan "Thee Several"?

När vågar jag säga att jag behöver någon? Ger jag någon makt över mig då?

Tänk om det inte är besvarat? Att ingen behöver mig . Att jag är överflödig. Att jag är lätt att ersätta. Det är väl så...vi vill alla tro att vi är unika. Att vi skulle bli saknade om vi försvann, att vi gör skillnad. Men om jag skulle försvinna så skulle  någon annan ta min plats. Vi är så många, hur kan vi vara helt unika? Om jag försvann så skulle världen fortsätta existera utan att ens stanna upp för ett ögonblick. Livet skulle fortsätta sin gilla gång. Människor skulle fortsätta så som de gjort innan.

Omvänt...hur kan jag veta att det är just den här personen som jag behöver till det ena eller andra om vi alla är lika? Nej...jag vill nog tro att vi är unika allihop. Hur skulle jag annars kunna förklara att jag saknar en person för vissa orsaker, att jag saknar andra människor för ännu andra orsaker. Men när vågar man säga att man behöver dem? Att jag behöver dem allihop. Att jag tycker om dem och älskar dem på olika sätt, att alla behövs för att skapa en helhet. Familj, vänner. Vänner, familj. Hur kan man säga till någon att man behöver dem och få dem att förstå det på rätt sätt då? Mänskliga relationer....så svåra. Ibland så obegripliga.

Vågar man erkänna? Vågar jag säga att "jag behöver ditt sällskap ikväll, jag känner mig så ensam och ledsen, jag vet inte varför, jag är nog bara trött men jag behöver det ändå. Jag behöver en kram och dina fingrar genom mitt hår. Jag behöver din humor, ditt skratt och dina vilda berättelser. Jag behöver dina diskussioner, din envishet och dina sjuka skämt. Jag behöver din förmåga att vara tyst. Jag behöver din förmåga att göra mig lugn. Jag behöver din märkliga blandning av krav och kravlöshet. "

Ger jag någon makt över mig då eller...tar jag ett steg vidare till förtroende? Vill jag det? Jag är så skräckslagen för att känna mig instängd. Jag är rädd för att bli utnyttjad, trampad på. Sårad och bortkastad. Eller är jag bara envist nyfiken därför att jag fortfarande inte listat ut hur han fungerar? Därför att han är lika tyst som jag? Är han bara nyfiken därför att jag inte är lätt att tas med? Är han bara nyfiken för att han inte har listat ut hur jag fungerar än? Om jag släppte in honom...skulle han släppa in mig då eller skulle han inte tycka det var roligt längre? Ärligt talat så är det han som tagit de första stegen, varje gång det tagits något steg alls. Som att överhuvudtaget erkänna att vi ens tycker om varandra. Gör han det, därför att han verkligen tycker om mig eller för att...ja..jag vet inte...få makt? Överanalyserar jag? 

"Du tycker ju om honom, det gör du ju faktiskt, kan du inte bara...göra det och tycka att det är trevligt?"

Jag försöker. Jag försöker att inte analysera samtidigt som jag behöver analysera men kanske utan att kategorisera utan mer för att förstå...var man nu ska dra en sådan gräns någonstans...Vad händer om jag säger att jag behöver honom?