Det är verkligen en skitdag idag. Jag är trött, långsam och jag känner mig så ensam. Ensam inombords. Jag vill bara gråta idag. Jag vill bara vara ifred. Jag vill gråta i någons knä. Känna varma, trygga armar omsluta mig, pappa. Min fobi för att vara beroende gör mig dock avig, det gör mig sluten och hård, jag vet det men jag är ju rädd samtidigt. Stolthet, envishet....inte alltid dygder.

Är alla saker jag har svårt för. I längden i alla fall. Om något går långsamt undrar jag varför, vad är fel? Varför går det långsamt? Finns det tvivel? Viken typ av tvivel? Kring vad? Varför? Går det för fort blir jag rädd. Mitt tålamod tryter och den tillförsikt som fanns sinar...tilltron försvagas. Uppgivenheten breder ut sig, rädslan, oron, tröttheten, svagheten gör mig hård. Igen. "Stopp, här får ingen passera" Regnet faller otröstligt. Det är kallt. Solen låter mig inte värmas av dess strålar -regnet och mörkret griper efter mig så som det gör.

Jag tänker på vilken typ av texter jag ibland kan producera, hur mina tankar är svindlade och vindlande, jag läser dem och kan inte förtså att det kommer från mig. Det låter som en människa som inte kan se något positivt eller ljust alls i sin vardag. Det är inte riktigt så. Det är långt ifrån fallet måste jag säga. Jag älskar i mångt och mycket mitt liv. Jag trivs med den jag är. Det kanske är så att har man en gång sett mörkare sidor av människor och av sig själv så är det svårt att helt lägga bort det. Det är lika mycket en del av mig som min sprudlande glädje och den djupa tillfredställelse och fröjd mitt hjärta sjunger av när jag betraktar naturen, när jag sitter i tystanden och bara tar in min omgivning, smälter samman med den, blir en del av allt, känner hur liten jag är, hur små mina bekymmer är, hur ovidkommande de är och hur otroligt vacker vår planet är. Jag tänker på hur liten yta av den min kropp upptar. Jag kan mitt i skönheten få ångest över att jag en dag skall dö. Att jag inte alltid kommer att få finnas här i detta vackra och beundra det, jag är girig, jag vill ha mer, se mer, finnas mer, älska mer, ge mer. Jag är nyfiken på dagen då jag dör. Kommer jag att vara gammal? Vad kommer jag att ha upplevt? Vad kommer jag ha gjort? Kommer jag att ha barn? Någon att älska och som älskat mig? Livet är i sanning ett äventyr fyllt med mer än man någonsin kan föreställa sig, mer än du någonsin kan tro.

Jag försöker lägga det mörka bakom mig, begrava det inom mig. Inte låta det slippa fram, try to let the "Beast sleep oh so peacefully". Hur kan man lägga något bakom sig när det är en del av dig? Det tittar fram i dagar, i perioder. Gör mig trött, gör mig lättsårad och hård, desillusionerad - jag ser bara falskheten människor visar, jag tappar tron på kärlek, på värme, på förståelse. Jag tror inte på vad människor lovar, jag lyssnar noga på vad de säger och lägger det på minnet samtidigt som jag analyserar det. Nogsamt. En skada även det antar jag efter allt för många lögner. Jag minns precis vad du säger, det måste jag minnas - jag måste minnas, hur ska jag annars komma på dig när du ljuger? Ljuger gör du, det gör alla. "Everyone Lies".