Så här är det; Jag är feg, jag är rädd, jag är barnslig och löjlig, jag är hård, jag är otillgänglig och avvisande, jag är oförskämd och oförstående. Jag kan leta fel och brister, jag minns nästan allt som sägs då jag är rädd för lögner, att minnas blir mitt försvar. Hårdnackat envis och distanserad och tillråga på allt kan jag verka känslokall och likgiltig. Jag kan vara i stort behov av avskildhet och ensamhet men samtidigt lida av det, engelskans alone och lonely beskriver vad jag menar med det bäst, det ena självvalt - det andra inte. Jag lider ibland, kanske ofta, av tungsinne, trötthet och utmattning, jag tar väl på mig för mycket kanske och funderar dessutom mycket över saker.

Jag är hård och avvisande för att jag är rädd. Jag är oförskämd för att jag är rädd, oförstående och egoistisk för att jag är splittrad och rädd. Jag delar inte alltid med mig av mina tankar, funderingar och känslor som jag borde, också det för att jag är rädd och av det blir sluten och svår att nå och får också svårt att nå ut. Jag låser mig. Ibland fullständigt. Jag kan analysera och överanalysera allt, jag vänder och vrider på det och försöker förstå ur alla vinklar som jag kan se och försöka hitta nya under tiden. Jag vill förstå, jag vill ha klarhet. Jag kan ljuga utan att blinka och jag kan helt skilja mina egentliga reaktioner från det som jag låter andra se. Det har sagts många gånger att jag är så tydlig i mina uttryck, i mitt minspel och kroppsspråk...det är jag när jag vill det och jag är duktig på att visa precis vad jag vill visa, utan att avslöja vad som egentligen rör sig i mitt ibland smått röriga och disträa huvud. Jag har svårt för att lita på människor och jag har svårt för att öppna mig, även för dem som står mig närmast. Inte för att det är hemligt, utan för att jag återigen är rädd antar jag. Vad jag är rädd för vet jag inte riktigt men jag vet att jag är rädd för att berätta något som kan användas emot mig.

Jag är hjärtinnerligt trött på att vara rädd och feg. Att bli sårad gör ont men jag har haft ont förut. Ändå är jag rädd för det. Jag har trott att jag inte klarar av det mer men jag vet att jag gör det, jag har ju överlevt och klarat mig igenom  - det kommer jag att fortsätta göra, det är inget att vara rädd för. Det hjälper ju inte, eller hur? Man slår sig lika illa oavsett från vilken höjd man faller så varför inte falla högt uppifrån lika gärna då? Eller kanske helst? Vad är jag rädd för då? Egentligen är jag inte rädd för någon särskild person, utan som alla andra antar jag, rädd för besvikelser eller liknande. Vad som dock skrämmer mig mer än besvikelser, det som skrämmer mig mest, det är att jag ska slarva bort de som står mig verkligt nära. Att ni försvinner för att jag är feg och rädd. Att ni inte ens vill vara mina vänner, vilket skulle smärta mig oerhört. Mer än jag kan uttrycka. Jag är trött på att den delen av mig som alltid skyddar och är strategisk och kallt logiskt pessimistisk ska regera. Jag vill våga vara den jag faktiskt är, för det är faktiskt så att den personen har jag lyckats lära känna mer och mer och känner nu tämligen väl. Jag är egentligen glad. Jag är lycklig över att få leva, jag tycker att världen är en otroligt vacker plats som jag låter mig hänföras av. Jag är inte alls en rädd människa. Jag är glad, nyfiken och otroligt impulsiv.  Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna även om det kanske inte alltid verkar så. Jag upplever och lever ut intensivt när jag vågar. Nu vägrar jag att låta fegheten styra längre. Det som sker det sker, så är det ju alltid så hur hjälper det eller hur gör det någon skillnad för att jag oroar mig?  Jag vill våga. Våga prata, våga säga vad jag tänker. Våga säga vad jag känner.

Hjärtat måste få tala- jag måste låta det tala och från mig själv förvisa Den Andra, den rädda, den fega, den hårda och stolta "klara mig själv" och låta hjärtats, spontanitetens, glädjens, värmens och kärlekens Jag komma fram istället.

Jag kommer göra allvarliga och förmodligen upprepade försök att leva utefter detta.