Att känna smärtan riva genom själen är något jag inte önskar min värsta fiende. Att kväva smärtan, att riva ut hjärtat - det är ganska lätt gjort. Konsekvensen är att man placerar alla känslor långt, långt djupt inom sig och man vägrar hantera dem, vägrar erkänna dem. Man blir verkligen kall. Och cynisk. Och hjärtlös. Man känner inget djupare för någon. Man ser bara falskhet hos människor. Man ser bara ytan....och man föraktar den.

Det här tillståndet är svårare att ta sig ur än om man från början hade försökt att handskas med hjärtesorgen.

Din cynism och människoförakt läggs ovanpå och man analyserar allt och alla. Till detta kommer så övertygelsen att det inte finns en enda människa i världen som vill dig något gott, det finns ingen du någonsin kan älska eller som kan älska dig eftersom det enda du ser är människors falskhet. Man blir deprimerad. På riktigt deprimerad. Även när man kanske har lyckats ta sig förbi de värsta delarna av det tillståndet så kommer mörkret som en gång brett ut sig under dina fötter och i djupet av din själ alltid att finnas kvar där. Mer eller mindre stort. Du kommer aldrig att kunna glömma det. Det kommer alltid att vara en del av dig.

Man lyssnar inte på vad folk säger och man tror inte på vad de lovar.