Jag har funderat vidare. Jag behöver inte mina studier som tillflykt längre. Jag blir idiot av att bara jobba, jag blir idiot av att bara plugga. Jag tyckte att det var skönt, de första veckorna, med att börja skolan igen. Men nu...? Nej. Jag tycker att det är jobbigt. Det är inte ens roligt. Det är knappt spännande. Jag har försökt förstå varför jag känner så här, varför jag reagerar så här. Jag är rastlös. Så fruktansvärt rastlös. Jag behöver nya utmaningar, nya miljöer, nya, nya, nytt! Något annat!

Att skriva en lååång och stor uppsats trodde jag att jag skulle älska. Jag trodde att jag skulel tycka att det var underbart roligt och jag såg fram mot det. I min vilja, att vilja se fram mot detta så glömde jag en grundläggande del av mig själv, av min karaktär och mitt tankesätt. Jag tycker att det är spännande med att göra närstudier, att gräva ned mig i frågeställningar och läsa, fundera, argumentera, förstå och fråga. Men inte hur länge som helst. En termin är för lång tid. Jag blir rastlös. Jag klarar inte att hålla intresset uppe för samma frågeställning så länge. Mitt intresse är för brett, min nyfikenhet allt för stor. Jag är en "big picture" människa. Jag älskar att se sammanhang, att se stora flöden, att prata med människor, att läsa böcker och gå in på små, små detaljer och vända och vrida. Men...när jag gjort det...då letar jag vidare. Står aldrig still. Jag är nyfiken på allt! Att gräva ned sig i samma frågeställning är allt för stillastående för mig. Det är fruktansvärt jobbigt! Att skriva en essä är lagom för mig. Att skriva en uppsats...jag kan inte hålla fokus så länge. Det är inte roligt. Jag rör mig för fort för det. Jag kan inte stå still och uppehålla mig vid samma sak så länge. Jag känner mig bara begränsad och instängd....

Att plugga var min grej. Det trodde jag i alla fall. Efter en termins uppehåll innan jag nu gått tillbaka så känns det dock som...nu har jag gjort detta. Det är inte roligt längre och även om det ÄR en utmaning, så är de inte en NY utmaning. Been there, done that. Jag vet inte ens varför jag pluggar längre. Vad är det jag vill uppnå? Vad är den bakomliggande driften? Drivkraften som jag inför detta förövrigt känner att jag tappat. Ville jag bevisa något? För vem i så fall? Ville jag rädda världen? Var det för någon annans skull? Var det för min egen? Är det för att det alltid förväntats av mig? "Jenny, du har ett sådant läshuvud, det klart att du ska studera! Du ska bli något! Bli lärare! Bli doktor! Bli jurist! Bli forskare!" Är det för andras skull och deras förväntningar som gör att jag inte vet om jag så att säga, kan med att sluta plugga och "bara" bli en arbetare. Läsa böcker kan jag göra ändå, utan att ha någon enorm press på mig att det ska göras under en viss tid. Jag vill LEVA! Jag känner just nu som om jag bara står och stampar på samma fläck och det gör mig vansinnigt grinig och rastlös, uppgiven, trött och ångestfylld. Jag vill jobba, jag vill tjäna pengar, jag vill hitta på roliga saker, jag vill ha tid och ork för familj och vänner. Jag vill kunna lämna mitt arbete bakom mig, på min arbetsplats och gå hem till lugnet och värmen. Jag vill vara ledig och verkligen bara vara ledig! Jag vet just nu inte hur jag bättre ska förklara detta.