Jag tror att jag börjar förstå varför jag får lite lätt ångest när jag tänker på min ålder. Jag är 26. Det är väl egentligen inte mycket men...jag har svårt att förstå att jag skulle vara en enda dag över 20. Jag var ju nyss 18. Eller? Folk säger till mig att jag är fånig, att jag är ung, att tiden går fort och alla möjliga liknande saker. Jag vet det. Jag tror att jag har svårt att förstå att jag redan är 26 därför att så många av mina år inte var mina. Därför att så många av mina år gick till andra. Därför att jag egentligen bara haft de senaste 2-3 åren då jag börjat upptäcka vem JAG är. Innan det så är det minst 8-9 år som försvunnit till andra människor. Åren innan det är man ju så ung att...ja...

9 år av mitt liv har alltså nästan "försvunnit". Jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Jag har ju minnen från dessa år men jag har ingen aning om vem människan jag fått dem från är. Jag har orhört svårt att inse att det är jag själv. Jag känner inte den människan. Jag känner inte igen henne alls. Det är som om det var ett skal. Ett skal som fylldes av alla andras krav och förväntningar. Som fylldes av ångest, som fylldes av en undertryckt och dold vilja och längtan. Ett medvetande som sakta men säkert försvann under trycket från omgivningen. Det var ett tomt skal. Det är som om jag var en betraktare. Idag känns det inte som om det var mig allt hände. Såren, ärren och rädslorna är dock mina att bära. De är som mitt arv från någon annan. Någon som fanns innan jag gjorde det.

Jag har träffat någon som tycks kunna bli en av mina största utmaningar och lärdomar. Jag vet inte varför jag inte har sprungit åt andra hållet för längesedan, så som jag brukar. Kanske för att han får mig att skratta? Kanske för att han påminner om mig själv samtidigt som vi är så olika? Jag har hamnat i situationer jag varit i förr och funderat på att springa...men...jag vet inte vad det är. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag har tvingat mig själv att fundera, att resonera och inse. Jag har tvingat mig själv att ta mod till mig och kommunicera. Att säga varför jag blir ledsen. Erkänna att jag blivit rädd. Stå för att jag betett mig illa och bett om ursäkt för det. Förklarat varför.

Jag har tvingat mig själv att lära mig att skilja på sak och sak, på person och person. Jag har tvingat mig själv att lyssna, att kontextualisera och försöka förstå. Samma eller liknande handlande och fraser behöver inte ha samma bakomliggande intentioner. Det är inte hans fel att jag sätter mig på tvären ibland. Det är inte han som skadat mig.